Mentalisering – vad ska det vara bra för?

Denna artikel är del 1 av 3 i nyhetsbrevsutgåvan 2016 - #4

shutterstock_259879937

Det kanske kan upplevas tjatigt nu, allt prat om mentalisering och anknytningsteori. Särskilt mentaliseringsteorin har ett språk och begrepp som i alla fall på svenska känns otympligt och som inte direkt hjälper en att förstå och ta till sig teorin. Varför detta tjat om mentalisering kan en fråga sig? Är det något nytt egentligen, eller är det bara gammal skåpmat i nya snyggare förpackningar? Sanningen är nog att det både är gammalt och nytt. Nya teorier och metoder bygger ju på decennier av tidigare arbeten och erfarenheter.

Utveckling av metoder och arbetssätt

Faktum är att det just inom mentaliseringsfältet pågår mycket forskning och utvecklingsarbete nu. En hel del handlar om att utveckla metoder att mäta mentaliseringsförmåga på ett tillförlitligt sätt. Annat arbete handlar om att utveckla arbetssätt för att tillämpa mentaliseringsbaserad terapi (MBT) inom nya områden och för att hjälpa fler grupper som t ex familjer (MBT-F), ungdomar med omfattande social och psykiatrisk problematik (AMBIT) och inte minst, och för Tjust Behandlingsfamiljer mest intressant, för att arbeta med familjehemsplacerade barn och unga (MBT Foster).

Mentaliseringsförmåga

Det finns ett antal studier som har påvisat länken mellan traumatiska upplevelser, inklusive omsorgsbrist under barndomen, med bristande mentaliseringsförmåga. Mentaliseringsteorin och forskning inom området har också visat oss att det avgörande inte är traumat i sig, utan faktiskt föräldrars eller andra omsorgspersoners reflektionsförmåga; d.v.s. deras mentaliseringsförmåga är avgörande för barnets utveckling. Ur ett mentaliseringsperspektiv innefattar reflektionsförmåga både tanke och känsla, att kunna tänka och känna på samma gång kring sig själv och andra.

Främja reflektion

I en artikel beskriver Maja Nörgård Jacobsen tillsammans med Carolyn Ha och Carla Sharp hur en kan arbeta mentaliseringsbaserat inom familjehemsvård (2015). Tanken är att i hela systemet kring ett placerat barn ska alla medvetet arbeta för att främja reflektion; reflektion kring känslor, tankar, kroppsliga sensationer och beteenden hos en själv och hos andra. Även det placerade barnet är inkluderat i detta fokus genom något som Jacobsen har döpt till ”Mentaliseringsdetektiven”, som är ett medel för att utforska inre mentala tillstånd på ett lekfullt sätt. Inte minst lyfter Jacobsen fram vikten av att ha tid för reflektion, både tillsammans med andra och för sig själv. Det kan nog kännas som ett hån för den som sitter med arbete upp över öronen men det gör det inte mindre sant.

Anna-Karin Åkerman
Leg. psykolog, Leg. Psykoterapeut
Lärare och handledare i psykoterapi
Doktorand, IBL, Linköpings universitet

Referens: 
Jacobsen, M.N., Ha, C. & Sharp, C. (2015) A mentalization-based treatment approach to caring for youth in foster care. Journal of infant child and adolescent psychotherapy, 14, 440-454.