Utbildning i Vägledande samspel/ICDP betonar vikten av anknytning

Denna artikel är del 1 av 3 i nyhetsbrevsutgåvan 2017 - #1

Utbildning i Vägledande samspel/ICDP ges till alla inom Tjust Behandlingsfamiljers verksamhet. Just nu träffas närmare tjugo anställda i Västervik regelbundet. I början av november höll en av våra psykologer en föreläsning om anknytning riktad till denna grupp. Föreläsningen följer här i förkortad form.boy-447701

Att anknytning kommer till mellan nyfödd och vuxen är kopplat till ren och skär överlevnad vilket innebär att det är starka krafter som är inblandade. Livsviktiga frågor står på spel. Dör barnen ut dör hela släktet ut. Barnen är framtiden.

Anknytning grundpelare

Beklagligt anses det vara att dö som den siste i sin ätt/släkt. Betänk då att dö som den siste i sin art? För att detta inte ska ske har vi en mängd biologiska medfödda fenomen som borgar för att avkomman lever vidare. Den viktigaste grundpelaren i detta är anknytning. Anknytning är ett nödvändigt band mellan barnet och den vuxne. Ett band som skapas och utvecklas i ett ömsesidigt utbyte. Barnets anknytningssystem appellerar redan vid födseln till den vuxnes omsorgssystem. Via barnets instinktiva och förprogrammerade beteenden väcks intresse hos den äldre vilket tillförsäkrar barnet att dess basala behov blir bemötta. Föda. Värme. Skugga. Vätska. Skydd. Den äldre ser i den yngre en bärare av artens gener efter att man själv är borta. Avkomman är länken vidare. Genernas inneboende överlevnadskraft är superstark i sitt uppdrag att hindra vårt släkte från att dö ut.

Inverkan på den fortsatta utvecklingen

Har man inte vid födseln fångats upp av en vuxen med omsorgssystemet påslaget är det således i sig något som strider mot naturen. Barn ska inte lämnas ensamma under sin första levnadstid. Att inte i tillräcklig utsträckning blivit sedd och förstådd i sina instinktiva signaler inverkar mycket negativt på fortsatt utveckling. Att växa upp med en mer eller mindre medveten känsla av att vara övergiven är starkt kopplat till skam, skammen att ingen vill ha en. Upplevelsen av att vara ensam/utanför/annorlunda/omöjlig är så svår att erkänna/visa att barnet i lite högre ålder ofta jobbar mycket på att få andra att tro att man är värd något. Man behöver ju få tro och visa att man är OK, t o m super-OK, så att man får vara med. För att vara riktigt säker i detta skriande behov går det således inte sällan till överdrift. Den ensammaste tar i och försöker få andra att tro att man är bättre än genomsnittet, ja, kanske till och med världsbäst? Då måste man ju bli tagen på allvar och få vara med?

Den känslomässiga utvecklingen går att förbättra

Barn som kommer till oss på Tjust Behandlingsfamiljer är otryggt anknutna, vi upplever att de inte åldersmässigt motsvarar det vi förväntar oss av känslighet och reflektionsförmåga. Barnet kan t.o.m upplevas som kallt, oempatiskt eller opålitligt. Men dessa beteenden/uttryck har barnen i regel ingen koll på alls och heller ingen möjlighet att reglera och förändra, det kan bara ske i samspel med någon som är tryggare. För att ”säkert” veta vem man är behöver man andra som guidar en genom sina reaktioner på vem man är, hur man är och vad man gör.

Det är först när någon annan speglar oss som vi får mer hum om vilka vi är: hur har ”andra” sett på mig? Har de tittat på mig med snälla ögon? Har de varit nyfikna på mig? Har de bekräftat allt som är jag? Har jag fått vara med?

Sån tur är hjärnan präglad av plasticitet och den känslomässiga utvecklingen går alltid att förbättra! De barn som kommer till oss har få eller inga erfarenheter av att vuxna har gått att lita på, att de stått kvar och inte bidragit till ytterligare upplevelser av svek. Barnen vet ibland knappt vad man ”ska ha” en vuxen till. Så ofta är vår första uppgift att hjälpa dessa barn att våga lita på en vuxen och lämna över ansvar till någon som är större, starkare och tryggare, någon som genuint upplevs vara intresserade av att hålla en vid liv.