Utifrån barnets eller ungdomens behov formas ett fungerande liv där nya möjligheter växer fram.
Samspel och relationer
Barnets förmåga till relationer, samspel och anknytningar har en central roll i behandlingen.
Behandlingsfamiljen
Behandlingsfamiljen är basen och står för kontinuitet och trygghet i vardagen.
Trygg vardag
Ett tryggt vardagsliv, med stabila och nära relationer i behandlingsfamiljens egen hemmiljö
När barnet trivs i sitt sammanhang…
…blir världen begriplig, hanterbar och meningsfull.
Att bo och få omsorg hos Tjust behandlingsfamiljer är att leva ett tryggt vardagsliv, med stabila och nära relationer i behandlingsfamiljens egen hemmiljö. Familjen utgör basen i vardagen. För professionell vård, vägledning och stöttning finns ett arbetslag bestående av psykologer/psykoterapeuter, socialpedagoger, socionomer och läkare. Alla finns i behandlingsfamiljens närhet. Utifrån barnets eller ungdomens behov formas ett fungerande liv där nya möjligheter växer fram. Det kan finnas behov av att få stöd i skolgången liksom hjälp med att utveckla intressen som ger glädje och bygger självförtroende. Ett annat behov kan vara att gå i psykoterapi.
Denna artikel är del 4 av 4 i nyhetsbrevsutgåvan 2020 - #5
Kan digitala möten skapa samma resultat som möten i verkligheten? Den annorlunda och utmanade verkligheten ställer nya krav på uppdraget. Det går förvånansvärt bra men över tid finns det utmaningar. Rikard Kvist, leg psykolog delar med sig av sina och våra erfarenheter.
Att jobba hemifrån Arbetet under vårens Coronavåg möttes inledningsvis med att vi som arbetsplats starkt begränsade alla möjliga smittytor så gott det gick. Som exempel började vi alla jobba hemifrån i den mån det var möjligt och alla fick en livets intensivkurs i både avskildhetens natur, samt digitala verktyg. Det gick förvånansvärt bra i meningen att alla möten och rutiner vi vanligtvis upprätthåller också nu upprätthölls, bara det att de hade flyttat in i de digitala rummen. Så blev det även med flertalet terapier för de flesta av ungdomarna jag träffade, men med de yngre barnen i barnpsykoterapi var en digital lösning inte möjlig. Dessa åkte jag in till kontoret för att träffa på plats en gång i veckan. Jag funderade mycket på hur det skulle bli för ungdomar att möta mig digitalt istället för på tu man hand. Det visade sig, kanske inte helt överraskande, att jag hade det svårare än de att träffas på detta sätt.
Enklare för de yngre För de yngre barnen föreföll det inte vara så mycket oro jag mötte, utan mer konstateranden som att nu är det Corona och då tvättar vi händerna extra noga och ofta och låter bli att stå så nära och ta i varandra. Den senare delen var dock svår att komma ihåg och hålla sig till för både psykologen och sexåringen i lekterapirummet, istället blev det del av leken där vi turades om att påminna varandra. För ungdomarna jag mötte var min känsla mer att de visste och förhöll sig någorlunda till viruset. Ingen ungdom jag träffat har varit orolig för sig själv, men väl för behandlingsföräldrar eller andra viktiga personer i deras närhet. Jag uppfattar att de har haft lika svårt som jag att hitta ett lagom förhållningssätt till viruset. Detta har resulterat i både de som jag enbart träffat över videosamtal såväl som de som kommit till terapin med symtom. Båda sorternas möten hade sina utmaningar, men båda gick att ta hand om genom tillit och de relationer som byggts upp.
Stumt i relationerna Vad som visade sig efter vägs gång var att kvantiteten av möten och samtal upprätthölls under våren och sommaren galant, men det blev allt tydligare var att kvalitén led när vi bara träffades digitalt. Det är inte helt lätt att sätta fingret på vad det var, men det blev mer stumt i relationerna, inte bara till barnen och ungdomarna, utan även till mina kollegor, som om väven som höll oss ihop börjat luckras upp. Jag kände att jag tappade alltmer kontakt med ärendena jämfört med den nivå jag vant mig vid och önskade och min bild och magkänsla för processerna blev grumligare. Jag märkte också att ungdomarna alltmer började glida på terapins ramar, så även jag. De flesta av dem strulade mer med våra tider ihop, som att flytta dem en kvart hit eller dit, så att det passade bättre med deras sociala liv. De hade närmare till att helt ställa in våra tider eller glömma dem. Inte alltför sällan var uppkopplingen dålig eller så togs terapisamtalen emot i mindre lämpliga miljö som när de ändå satt på bussen hem till exempel. Kvalitén led som sagt i arbetet, men inte bara det, jag led jag med över den tappade vi-känslan jag upplevde både med barnen och ungdomarna, men också med mina kollegor. Det grundläggande gemensamma bärandet i teamet runt barnen kunde upprätthållas men utmanades. Mig veterligen brast det aldrig någonstans, men det hade kunnat bli så.
Vi-känslan Därför beslöts nu inför hösten att ändra på de förhållningsregler vi arbetat utifrån under våren för att åter kunna få upp kvalitén i relationerna, men samtidigt med respekt och utgångspunkt för FHMs riktlinjer, individuella behov, samt omtanke om varandra. Så som det är idag har vi bytt fysisk separation från varandra mot tydliga beteende- och uppförandekoder när vi ses för att möta både behoven av att ta viruset på allvar, men även värna om betydelsen av kvalité i relationerna vi delar. Det är ändå där de flesta av våra barn och ungdomar lidit som värst och även där den mesta av hjälpen vi kan ge finns. Till min glädje har för mig vi-känslan åter hittat ett hem och det utan att tumma på omsorgen om varandra.
Denna artikel är del 3 av 4 i nyhetsbrevsutgåvan 2020 - #5
En viktig förutsättning för att skapa sig en egen identitet är att man ”äger sin historia”. Genom att sätta ord på det svåra som har hänt blir det mer hanterbart för barnet. Vid sina personalmöten tar Tjust Behandlingsfamiljer upp olika teman och fördjupar sig kring frågeställningar för att utveckla syn- och arbetssätt. Ett av dessa teman handlade om Livsboken. Livsboken är omarbetad av Tjust Behandlingsfamiljer med ”My Story” som grund.
Tema Livsboken
Under hösten har vi återgått till att ha personalmöten där vi ses fysiskt. Detta utifrån rådande smittläge avseende Covid 19 men också då vi bedömt att kreativiteten och därmed mentaliseringsförmågan hos oss behandlare blir lidande ifall vi inte får möjlighet att dela, uppleva erfarenheter och känslor tillsammans med våra teammedlemmar och medarbetare.
Vi på Tjust Behandlingsfamiljer har som rutin att förutom lite mer traditionellt innehåll i personalmöte brukar vi se till att använda tiden för att diskutera olika teman som man kan hamna i, genom arbetet med våra barn/ungdomar.
Dagens tema handlade om ett av våra ”behandlingsverktyg”, Livsboken. Tjust Behandlingsfamiljer har omarbetat den befintliga livsboken ”My story” och tagit fram ett eget material för den unge som kan underlätta för hen att skapa sig en sammanhållen historia om sig själv.
Vi utgår ifrån att alla våra placerade barn och ungdomar har en otrygg anknytning och en stor del det vi kallar en desorganiserad anknytning. Forskningen har visat att omvårdnadsarbetet då behöver minimera skrämmande/upprörande upplevelser, skapa en miljö som är förutsägbar, sammanhållen och sensitiv och barnet behöver få möjlighet att till en få detaljerad information som möjlig från sin uppväxt.
Man äger sin historia En av Tjust Behandlingsfamiljers värdegrund är att ”Människan är en berättelse”. En viktig förutsättning för att skapa sig en identitet är att man ”äger sin historia”. Många hävdar att vi skapar vår värld genom vårt språk. Barn har rätt till utveckling och därmed till sin historia. För att göra det begripligt är det viktigt att hjälpa den unge att sätta ord på det svåra som hänt då det kan göra det mer hanterbart för barnet. Vi tänker att det möjliggör trygghet hos den unge att det finns vuxna runtomkring som vet dess historia och som finns kvar och kan ”bära” den tillsammans med den unge.
Teamet kring den unge behöver lära känna den unge och klara av att ta del av hela historien. Utveckling för den unge är på ett sätt inte möjlig om tiden i dess historia inte är i ordning.
Inför personalmötet hade personalen fått en artikel att läsa som handlar om hur en behandlare arbetat med ett liknade material som vårt, tillsammans med en ungdom som var placerad på ett behandlingshem.
Workshop kring temat
Efter lite föreläsning kring tänket bakom Livsboken fick deltagarna sitta i lite mindre grupper och diskutera följande frågor;
Varför är vår ”egen” historia så viktig för vår hälsa och utveckling?
Vad behöver barnet/ungdomen veta inför ett arbete med Livsboken?
Hur kan ni i teamet hjälpas åt i detta arbete?
Därefter fick var och en fylla i tre sidor ifrån Tjust Behandlingsfamiljers Livsbok och utgå ifrån sig själv, för att sedan presentera sina svar inför de övriga i gruppen. Reflektionerna efteråt var att det blev tydligt hur viktigt det är att ha kännedom om sin historia, men att det också kan vara ett kraftfullt material/verktyg. Vilket gör det än mer viktigt att vara väl förberedd och införstådd med materialet, för att kunna ta ställning till när, hur och om Livsboken skall introduceras för den unge.
Lättare att identifiera sig
Många upplevde också att de blev starkt påminda om sin egen barndom, när frågorna ifrån den tiden aktualiserade hur det var att vara och känna som sig själv när man var till exempel i skolåldern. En annan reflektion var att övningen kanske lättare får oss behandlare att kunna identifiera oss med den unge.
Alla var överens om att möjligheten att reflektera, uppleva och ta del av andras erfarenheter och kunskaper, gjorde att vi kände oss inspirerande och påfyllda, för att kunna ta oss an vardagens utmaningar men också mottagliga för de gyllene ögonblicken.
