Barn som placeras i familjehem har vanligen upplevt försummelse och trauma. I en systematisk forskningsöversikt undersökte Vasileva och Petermann (2018) prevalensen, dvs. hur vanligt det är, med olika utvecklingsproblem och symptom i den här gruppen barn. I fokus var små barn under åtta år.
Resultaten visade att ungefär 40% hade försenad utveckling, problem med psykisk ohälsa eller otrygg anknytning. Försenad utveckling gällde motorisk utveckling men framför allt kognitiv utvecklingsförsening. 38% hade psykiatriska problem på en klinisk nivå. Ungefär 22% hade ett desorganiserat anknytningsmönster. Här bör det påpekas att majoriteten av studierna var gjorda utanför Norden, men även studier från våra grannländer fanns med (dock inga svenska).
För barn i förskoleåldern behöver man förstå att de agerar ut svåra saker de upplevt exempelvis i lek, till skillnad från äldre barn och unga som visar traumarelaterade problem genom undvikande och undandragande. En annan skillnad är att förskolebarn behöver tillgång till sina anknytningspersoner för att reglera sina känslor mer än äldre barn.
Viktigt att ställa diagnos
Vasileva och Petermann drar en viktig slutsats av studien och understryker vikten av initial diagnostik då barn placeras, och att traumarelaterade diagnoser verkligen ställs. Detta för att barnen ska bli rätt förstådda. Familjehemsföräldrarna behöver få träning i hur de kan förstå och ta hand om barnen utifrån detta, till exempel för att undvika att skrämma redan rädda barn ännu mer.
Anna-Karin Åkerman
Leg.psykolog, leg.psykoterapeut
Handledare och lärare i psykoterapi
Doktorand i klinisk psykologi, Linköpings universitet
Referens
Vasileva, M. & Petermann, F. (2018). Attachment, Development, and Mental Health in Abused and Neglected Preschool Children in Foster Care: A Meta-Analysis. Trauma, Violence & Abuse, 19(4), 443-458.