En ny studie författad av två psykologstudenter vid Linköpings Universitet visar att familjehemsplacerade barn och unga ofta har svårt att uttrycka och dela känslor. Studien är baserad på intervjumaterial från Tjust Behandlingsfamiljer, drar också en viktigt slutsats: att relationer utvecklas genom barnets eller den unges och familjehemsförälderns ambition att bygga en tillitsfull relation.
Under våren har två psykologstudenter vid Linköpings universitet i sitt examensarbete analyserat en del av det intervjumaterial som håller på att samlas in inom Tjust Behandlingsfamiljers pågående forskningsprojekt. Syftet med studien var att undersöka det familjehemsplacerade barnets och familjehemsförälderns upplevelse av att leva i en familjehemsrelation. Korta intervjuer med både barnet eller den unge och deras familjehemsförälder om deras inbördes relation analyserades kvalitativt med Tematisk Analys (TA).
Relationer utvecklas genom gemensam ambition
Resultaten visar att upplevelsen av att leva i en familjehemsrelation är både mångfacetterad och komplex. Det finns en bredd i upplevelserna som beskrivs. Många av de placerade barnen och ungdomarna har svårt att uttrycka och dela känslor.
Det verkar som om den unges tidigare relationella erfarenheter påverkar möjligheten att kunna känna tillit till sin familjehemsförälder. Tecken på detta, som framkommer i studien, är att familjehemsföräldrarna upplever att det finns en misstro mot dem och att barnet eller den unge har ett behov av att kontrollera relationen. Det här kan förstås utifrån anknytningsteori och överensstämmer med tidigare forskning om familjehem. Flera familjehemsföräldrar upplever dock att denna misstro går över vilket är relaterat till en annan viktig slutsats av studien: att relationen kan utvecklas och förändras över tid. Relationen tycks kunna utvecklas över tid genom gemensamma aktiviteter och inte minst genom att båda parter har en ambition om att utveckla och bygga upp relationen.
Paradox skapar ambivalens
Både den unge och den vuxne kan uttrycka ambivalens i relationen, och den ambivalensen tycks vara kopplad till den konstruerade relation det är att vara i en familjehemsrelation. Författarna lyfter fram den paradox som finns mellan samhällets ambition med att familjehemsplacera ett barn och de insatser som görs för att stärka familjehemsrelationen. I grunden är familjehemsplacering en vårdform som bygger på osäkra premisser vilket gör att den insats som ska skapa trygghet för det placerade barnet har en inbyggd otrygghet.
Anna-Karin Åkerman
Leg.psykolog, leg.psykoterapeut
Handledare och lärare i psykoterapi
Doktorand i klinisk psykologi, Linköpings universitet
Referens
Mansfeldt, K. & Östergren, O. (2020). Om man verkligen bryr sig – En kvalitativ analys av upplevelsen av att leva i en familjehemsrelation (Psykologexamensuppsatsarbete), Linköpings universitet, Institutionen för Beteendevetenskap och Lärande (IBL).