Kan digitala möten skapa samma resultat som möten i verkligheten? Den annorlunda och utmanade verkligheten ställer nya krav på uppdraget. Det går förvånansvärt bra men över tid finns det utmaningar. Rikard Kvist, leg psykolog delar med sig av sina och våra erfarenheter.
Att jobba hemifrån
Arbetet under vårens Coronavåg möttes inledningsvis med att vi som arbetsplats starkt begränsade alla möjliga smittytor så gott det gick. Som exempel började vi alla jobba hemifrån i den mån det var möjligt och alla fick en livets intensivkurs i både avskildhetens natur, samt digitala verktyg. Det gick förvånansvärt bra i meningen att alla möten och rutiner vi vanligtvis upprätthåller också nu upprätthölls, bara det att de hade flyttat in i de digitala rummen. Så blev det även med flertalet terapier för de flesta av ungdomarna jag träffade, men med de yngre barnen i barnpsykoterapi var en digital lösning inte möjlig. Dessa åkte jag in till kontoret för att träffa på plats en gång i veckan. Jag funderade mycket på hur det skulle bli för ungdomar att möta mig digitalt istället för på tu man hand. Det visade sig, kanske inte helt överraskande, att jag hade det svårare än de att träffas på detta sätt.
Enklare för de yngre
För de yngre barnen föreföll det inte vara så mycket oro jag mötte, utan mer konstateranden som att nu är det Corona och då tvättar vi händerna extra noga och ofta och låter bli att stå så nära och ta i varandra. Den senare delen var dock svår att komma ihåg och hålla sig till för både psykologen och sexåringen i lekterapirummet, istället blev det del av leken där vi turades om att påminna varandra. För ungdomarna jag mötte var min känsla mer att de visste och förhöll sig någorlunda till viruset. Ingen ungdom jag träffat har varit orolig för sig själv, men väl för behandlingsföräldrar eller andra viktiga personer i deras närhet. Jag uppfattar att de har haft lika svårt som jag att hitta ett lagom förhållningssätt till viruset. Detta har resulterat i både de som jag enbart träffat över videosamtal såväl som de som kommit till terapin med symtom. Båda sorternas möten hade sina utmaningar, men båda gick att ta hand om genom tillit och de relationer som byggts upp.
Stumt i relationerna
Vad som visade sig efter vägs gång var att kvantiteten av möten och samtal upprätthölls under våren och sommaren galant, men det blev allt tydligare var att kvalitén led när vi bara träffades digitalt. Det är inte helt lätt att sätta fingret på vad det var, men det blev mer stumt i relationerna, inte bara till barnen och ungdomarna, utan även till mina kollegor, som om väven som höll oss ihop börjat luckras upp. Jag kände att jag tappade alltmer kontakt med ärendena jämfört med den nivå jag vant mig vid och önskade och min bild och magkänsla för processerna blev grumligare. Jag märkte också att ungdomarna alltmer började glida på terapins ramar, så även jag. De flesta av dem strulade mer med våra tider ihop, som att flytta dem en kvart hit eller dit, så att det passade bättre med deras sociala liv. De hade närmare till att helt ställa in våra tider eller glömma dem. Inte alltför sällan var uppkopplingen dålig eller så togs terapisamtalen emot i mindre lämpliga miljö som när de ändå satt på bussen hem till exempel. Kvalitén led som sagt i arbetet, men inte bara det, jag led jag med över den tappade vi-känslan jag upplevde både med barnen och ungdomarna, men också med mina kollegor. Det grundläggande gemensamma bärandet i teamet runt barnen kunde upprätthållas men utmanades. Mig veterligen brast det aldrig någonstans, men det hade kunnat bli så.
Vi-känslan
Därför beslöts nu inför hösten att ändra på de förhållningsregler vi arbetat utifrån under våren för att åter kunna få upp kvalitén i relationerna, men samtidigt med respekt och utgångspunkt för FHMs riktlinjer, individuella behov, samt omtanke om varandra. Så som det är idag har vi bytt fysisk separation från varandra mot tydliga beteende- och uppförandekoder när vi ses för att möta både behoven av att ta viruset på allvar, men även värna om betydelsen av kvalité i relationerna vi delar. Det är ändå där de flesta av våra barn och ungdomar lidit som värst och även där den mesta av hjälpen vi kan ge finns. Till min glädje har för mig vi-känslan åter hittat ett hem och det utan att tumma på omsorgen om varandra.
Rikard Kvist
Leg.psykolog