Under en föreläsning i slutet av april fick mötesdeltagarna besök av Kalle som tidigare varit familjehemsplacerad hos Tjust Behandlingsfamiljer. Kalle berättar om sin resa som både innefattat solsken och sönderslagna dörrar.
Under en torsdag i april kunde mötesdeltagarna se Kalle (Kalle heter egentligen något annat). på skärmen framför sig. En ung man i 20-årsåldern. Han såg glad ut och satt lugnt tillbakalutad i stolen. Med sig hade han även sin före detta behandlingsförälder. Kalle kom till Tjust Behandlingsfamiljer när han var i 15-årsåldern och hade innan dess fått flytta flera gånger, både från sin biologiska familj och från andra familjehem.
Kalle och behandlingsföräldern beskriver att Kalle blev en del av familjen direkt. Trots sina tidigare erfarenheter av uppbrott beskriver han att han aldrig kände någon rädsla eller oro över att behöva flytta.
– Jag kände mig alltid trygg, berättar han.
Trasiga dörrar
Efter När Kalle kom till familjehemmet hade han stora svårigheter med impulskontroll, rastlöshet och med att kontrollera sina känslor. Han fick ofta raseriutbrott och slog sönder saker.
– Ibland fanns det ingen dörr kvar till Kalles rum när man kom hem, berättar behandlingsföräldern och småskrattar.
– Men efter att ha levt ett par dagar utan dörr, insåg han ju att det inte var så skoj, fortsätter han. Behandlingsföräldern är också noga med att poängtera att Kalle förvisso hade sönder en del saker, men att han till följd av detta även fick laga många saker.
Kalle berättar att han tycker det var bra att han fick lära sig att laga och fixa det som han tagit sönder. Han återkommer också flera gånger under föreläsningen till att det var bra att de pratade med varandra.
– Jag pratade med mina behandlingsföräldrar, men det var inte bara det, utan vi pratade mycket med varandra hela familjen.
Terapin var det bästa han gjort
Efter ett par månader i behandlingsfamiljen fick Kalle träffa en av psykologerna på TBF.
– Det är det bästa jag har gjort, säger Kalle, men han minns samtidigt att han inte kände på samma sätt då.
– Jag hade träffat flera psykologer innan och till att börja med tyckte jag att det var skit. Men den här psykologen nådde fram till mig, det hade ingen annan gjort.
Denna, inledningsvis motvilliga kontakt, kom att resultera i en terapeutisk kontakt som varade i nästan fyra år.
– Jag ville inte sluta gå dit, men till slut var jag tvungen för psykologen skulle byta jobb, berättar Kalle.
Kalle lyfter även MBT-gruppen, en gruppbehandling som flera av ungdomarna på Tjust Behandlingsfamiljer får möjlighet att gå, som något av det bästa med tiden på TBF.
– Den har gett mig jättemycket, även om jag till att börja med hade väldigt svårt att sitta still och lyssna.
ADHD-diagnos
Kalle kom så småningom att få genomgå en neuropsykologisk utredning och blev diagnosticerad med ADHD. ADHD-diagnosen ledde till att Kalle kunde börja medicinera för sina symptom och han fick äntligen rätt hjälp i skolan. Behandlingsföräldern beskriver tiden i skolan, före diagnosen, så här:
– Skolan… den fungerade inte alls! De ville inte ha dig i skolan.
Kalle håller med och berättar att de största anledningarna till att det så småningom vände för honom i skolan, dels var för medicinen och dels att han fick en assistent som var med honom hela skoldagen och som verkligen förstod honom och hans problematik. Kalle lyckades, trots de stora positiva förändringarna, inte gå ut grundskolan med fullständiga betyg. Under ett år på IM-programmet lyckades han plugga upp sina betyg och sedan komma in på barn- och fritidsprogrammet.
Med denna utbildning i botten har Kalle nu själv blivit den som stöttar unga som har det kämpigt i skolan. Han arbetar som elevassistent och har även utbildat sig till simlärare.
Egen familj
Gymnasiet ledde inte bara till en god utbildning, Kalle kom även att träffa sin framtida sambo under gymnasietiden. Den kvinna som Kalle idag lever ihop med och har ett barn tillsammans med.
Paret blev föräldrar tidigt och valde i samband med detta att flytta till egen lägenhet. Detta ledde till viss oro hos behandlingsföräldern. Kalle berättar å andra sidan att han inte kände särskilt mycket oro alls.
– Jag pratade mycket med mina behandlingsföräldrar och kände aldrig någon oro.
Kalle och behandlingsföräldern berättar att de fortsatt har mycket kontakt, att de talas vid flera gånger i veckan och före Coronapandemin åt de alltid söndagsmiddag ihop.
Vi tackar Kalle och behandlingsföräldern för att vi fått dela med oss av deras historia. Vi hoppas att det kan ge motivation att kämpa på i arbetet som ibland är solskenshistorier, men lika ofta består av trasiga dörrar, ickefungerande skolgång och ungdomar som tycker att psykologer är skit.