Detta var titeln på en föreläsning Tjust Behandlingsfamiljers psykologer på Jönköpingskontoret höll för behandlingsfamiljer nyligen. ADHD, trauma och anknytning är begrepp man möter i många sammanhang och det finns fog för att sortera och klargöra kring dem.

Seminariet inleddes med att beskriva svåra livshändelser som potentionellt traumatiserande och vad det kan innebära. Därefter fortsatte föreläsarna att redogöra för s.k. komplex traumatisering som bl.a. uppstår som en följd av svåra barndomstrauman som vanvård, omsorgssvikt, övergrepp, upprepad misshandel eller vid upplevelser av krig.

Desorganiserad anknytning
Efterföljande ämne var desorganiserad anknytning och hur det kan ta sig uttryck hos barn. Föreläsarna poängterade att denna anknytningsproblematik inte bara innebär otrygghet för barnet, utan också kännetecknas av rädsla och stress hos barnet då den/de personer som finns till hands för skydd och trygghet, samtidigt är den/de som orsakat rädslan och stressen. Föreläsarna förklarade hur barnets utsatthet och de nämnda bristtillstånden under tidig ålder påverkar hjärnans utveckling och mognad.

ADHD
Sista ämnet på schemat var diagnosen ADHD (Attention Deficit, Hyperactivity Deficit) och föreläsarna klargjorde att den är en beskrivning av igenkännbara yttringar. Diagnosen tar inte ställning till teorier om orsaker, utan utgör ett stöd åt den kliniska bedömningen. Vidare betonade föreläsarna vikten av att istället tala om biopsykosociala orsaksförhållanden bakom beteenden så som bl. a svårigheter med koncentration och fokus, rastlöshet och impulsivitet. D.v.s. hur samverkar vår hjärnas sätt att fungera med miljön runt hjärnan – familj och skola som exempel. Föreläsarna konstaterar att utmaningen för alla som har ett ansvar och en möjlighet att arbeta med barn/ungdomar med psykisk ohälsa, är att ta oss tid –  försöka förstå och lyssna på barnet, inte reagera för kvickt på det som till synes uppstår. Anknytningstrauma med bristande tillit och bristande sociala färdigheter kan exempelvis förväxlas med ADHD.

Nyligen följde två av Tjust Behandlingsfamiljers psykologer upp vårens interna föreläsning om neuropsykiatri, trauma och symptom. Under tre timmar presenterades bl a forskningsläget kring traumainducerad ADHD. Här är i korthet de tankar som redovisades kring hjärnans biologi, utvecklingspsykologi och traumasymptom.

Lätt generaliserat kan man beskriva dagens universella forskningsläge vid två olika utgångspunkter. Den ena, likt Socialstyrelsen, utgår så gott som bara ifrån neurobiologiska orsaker, d.v.s. ADHD anses vara genetiskt betingat, medicinerbar och kronisk. Den andra utgångspunkten utgår mer från utvecklingspsykologi, hjärnans plasticitet och traumapåverkan. Sammanfattningsvis: antingen drar man således åt det hållet att överaktiviteten bäst förklaras av medfödda förändringar i hjärnan eller så har man ett öppnare sinnelag för komplexiteten i genesen och en större tillit till hjärnans ombildningsförmåga.

Om medicinering

Inom Tjust Behandlingsfamiljer arbetar vi med komplext traumatiserade barn vars icke-konstruktiva beteende är orsakade av extremt stressande utsatthet under svåra sociala och/eller emotionella förhållanden. Det vet vi. Om vår kartläggning i tillägg kommer fram till att barnet/ungdomen har skador/brister i hjärnformationen som är biologiskt betingade medicinerar vi förstås i de fall det lindrar symptomen. Medicin hjälper inte alla, men anpassad miljö och omsorgsfullt bemötande växer alla människor av. Traumasymptom kan läka ut.

Det finns förstås andra modeller än Tjust Behandlingsfamiljers modell för att arbeta anknytningsbaserat med familjehemsvård eller med familjer med omsorgssvikt. En sådan modell är the Attachment and Biobehavioural Catch-up (ABC-model).

ABC är en modell som utvecklats under 20 år av forskning och klinisk verksamhet av Mary Dozier med medarbetare. Modellen började utvecklas som en intervention för småbarn i familjehem, men har sedan utvecklats och breddats till att även användas för att hjälpa spädbarn och barn som lever i sina biologiska familjer i omsorgssvikt och småbarn som adopterats internationellt.

Föräldracoach
Modellen har utvecklats både genom anknytningsforskning och genom neurobiologisk forskning och ABC-interventionerna syftar mot specifika mål kopplade till kritiska behov hos små barn: behovet av tryggt organiserad anknytning och biologisk reglering. ABC implementeras genom en föräldracoach som arbetar hemma hos föräldrarna vid 10 sessioner med ett specifikt innehåll. Varje session videofilmas, både för att användas direkt i behandlingen med föräldrarna och för coachernas handledning. På senare tid har man lagt mycket resurser på att utbilda coacher och handledare i modellen för att undvika att modellen urholkas.

Lyhördhet
Intressant är att 20 års forskning om att utveckla lyhördhet hos föräldrar kan sammanfattas i två punkter:

1) Föräldern ska aktivt trösta när barnet är ledset/upprört.
2) Föräldern ska låta barnet leda när barnet inte är ledset (follow the child´s lead).

Vi vet förstås inte om eller på vilket sätt den här modellen direkt kan tillämpas på äldre barn och tonåringar, men kanske är det så att när det kommer till föräldraskap är det ändå lyhördhet som behövs? Troligen behöver många tonåringar just att föräldrar låter dem leda, men också hjälp med att förutse konsekvenser av olika handlingar. Förstås behöver även tonåringar tröst, men kanske är det inte alltid föräldern som kan trösta? Visst är det lyhördhet i föräldraskapet som behövs även i dessa situationer.

/Anna-Karin Åkerman
Leg. psykolog, leg. psykoterapeut
Handledare och lärare i psykoterapi
Doktorand i klinisk psykologi vid Linköpings universitet

Referens:
Dozier, M., Roben, C., Caron, E., Hoye, J. & Bernard, K. (2018)  Attachment and Biobehavioural Catch-up (ABC): an evidence-based intervention for vulnerable infants and their families. Psychotherapy Research. Vol. 28, 1-2, 18-29.