Hur påverkas barn av våld i nära relationer?

Denna artikel är del 3 av 3 i nyhetsbrevsutgåvan 2019 - #5

Den 2 oktober samlades behandlingsfamiljerna i Vimmerby och Västerviks på Astrid Lindgrens Värld för en gemensam föreläsning. Temat för dagens föreläsning var Våld i Nära relationer (VNR). 

Dagens föreläsare var behandlingssamordnare Robert Eriksson som kommer närmast från Socialtjänsten i Västervik, där han de senaste åren har arbetat med just dessa frågor. Han har haft grupper och enskilda samtal med förövare, utsatta och barn som har upplevt och/eller bevittnat våld. Just nu handleder han även Oskarshamn och Vimmerbys kommun i VNR-frågor. 

Psykiskt våld har störst påverkan

Föreläsningen inledes med att föreläsaren pratade om vad våld är och vilka typer av våld som finns. Det är inte, som de flesta tror, det fysiska våldet som dominerar i de familjer han har träffat på. Det finns så mycket mer och det är framförallt det psykiska våldet som oftast har den största påverkan på hur det går för barnen när de växer upp. Att leva under ständigt hot att något ska inträffa. Att ha en inre beredskap, som oftast inte går att ta på, utan den finns där som ett osynligt täcke över en. 

Frys, Fly eller Fäkta

Robert tog även upp vad det innebär att leva under denna stress och hur människor påverkas. Han pratade om det limbiska systemet som inte får komma ner i normalläge, utan är på helspänn hela tiden. Det limbiska systemet reglerar bland annat olika stämningslägen och social anpassningsförmåga. Vi människor har ju överlevt på grund av hur vårt försvar fungerar. Vi har de tre ”F:en” som står för ”Frys, Fly eller Fäkta”. Möter man en fara agerar man enligt någon av de tre F:en och när faran är över, kan man andas ut. De som lever under ständig stress från våld, kommer aldrig ner i denna avkoppling, de kan inte ta igen sig, utan stressen finns där hela tiden. Den gör sig hela tiden påmind och det gör även att vissa system stänger av. Stressen kan göra att vi börjar tappa minnet, sover sämre och känner att man inte hinner med det man vill i vardagen. Robert pratade även om personer som berättat om att de sökt hjälp på vårdcentraler, men inte tordas nämna hur det är hemma. 

Att växa upp i en otrygg miljö

Robert berörde hur det är att växa upp i denna miljö. Där belyste han anknytningsteorin och dess fyra anknytningsmönster och förklarade utifrån våldet vad dessa fyra mönster gör med framförallt barn. Hur barn snabbt anpassar sig och läser av situationer. Detta är, som nämnts tidigare, en otroligt stressig miljö för ett barn att vara i. Att kunna läsa av ansiktsuttryck, stämningar m.m. och hur detta till slut sätts ur spel på grund av att orken inte finns där. 

Barnen blir symptombärare

Efter de dryga tio åren som Robert har arbetat inom socialtjänsten och innan dess i skolans värld, så har han sett att man allt som oftast bara tittar på barnet. Vi ser inte till helheten, utan det är barnet som har problem. Robert vill poängtera att barnen kanske är en symtombärare över hur det är i familjen. Allt som oftast, så kopplas BUP in och sätter in medicin. Då löser vi ett socialt problem på kemisk väg. Sedan är det så att en del barn inte skulle klara sig utan sin medicin, men det kanske även måste till förändringar i förhållningsättet hemma. Annars kan det bli helt fel väg att gå. Kraftig stress orsakar PTSD och med de åren som Robert har arbetat med våld, så har han använt traumabehandling i arbetet med våldsutsatta med goda resultat. 

Överenstämmelsen mellan barn och vuxnas rapporter om trauman

Denna artikel är del 2 av 3 i nyhetsbrevsutgåvan 2019 - #5

I en svensk studie undersöktes graden av samstämmighet mellan barns och vuxnas rapporter om huruvida barnet varit med om potentiellt traumatiserande händelser. Resultaten visade att samstämmigheten mellan barn och föräldrar var generellt låg.

En hel del av de barn och unga som placeras inom Tjust Behandlingsfamiljer har utöver omsorgssvikt varit utsatta för våld eller sexuella övergrepp. Ofta har barnen en historia av många förändringar och avbrott i relationer, kanske både beroende på föräldrarnas bristande förmåga att ta hand om dem men också på grund av omplaceringar i olika familjehem. En konsekvens kan bli att ingen vuxen riktigt ”bär” barnets historia, varför vi inte riktigt vet vad barnen har varit med om när de kommer till oss på Tjust Behandlingsfamiljer.  

I en svensk studie undersöktes graden av samstämmighet mellan barns och vuxnas rapporter om huruvida barnet varit med om potentiellt traumatiserande händelser (Tingskull et al., 2013). Hela 1723 barn och deras föräldrar (875 mammor och 601 pappor) fick besvara ett frågeformulär, Life Incidence of Traumatic Events (LITE), med frågor om barnet upplevt traumatiserande händelser. 

Låg samstämmighet mellan barn och förälder

Resultaten visade att samstämmigheten mellan barn och föräldrar var generellt låg. Mellan föräldrarna var samstämmigheten något högre men måttlig. Barnen och ungdomarna rapporterade fler händelser än vad föräldrarna gjorde. Svaren analyserades också utifrån om händelsen varit interpersonell eller icke interpersonell. Andra och tidigare studier har visat att interpersonella trauman ofta får värre konsekvenser för den som varit utsatt. Resultaten i denna studie visade att samstämmigheten mellan barn och föräldrar var ännu lägre när det gällde interpersonella trauman. 

Viktiga slutsatser

Författarna pekar ut några viktiga slutsatser riktade till de som arbetar praktiskt med barn som kan ha varit med om traumatiska händelser:

  • Tänk på att barn och unga är beroende av vuxna för att få hjälp och emotionellt stöd om de blivit traumatiserade. Därför är det viktigt att vuxna är lyhörda för barn och ungas signaler om att de varit med om något svårt. Om vuxna runt barnet missar signaler eller förminskar det barn eller unga berättar så är det osannolikt att barnet eller den unge får rätt hjälp.

  • Resultaten visar också på vikten av att inhämta information direkt från de unga själva. 

Jag tycker att resultaten från denna studie är värda eftertanke. I denna studie var det ”vanliga” barn och deras föräldrar eller stadigvarande omsorgspersoner som rapporterade vad barnet eller den unge varit med om. Trots det var samstämmigheten inte särskilt hög, och barnen rapporterade fler och allvarligare händelser än vad föräldrarna gör. Vi som möter barn och unga som har varit med om trauman av olika slag behöver fråga barnen och de unga själva om de varit med om svåra händelser och vara lyhörda för svaren vi får. Om den unge har en otrygg anknytning är det inte säkert att svaret blir så tydligt eller direkt. 


Anna-Karin Åkerman

Leg. psykolog, leg. psykoterapeut

Handledare och lärare i psykoterapi

Doktorand i klinisk psykologi vid IBL, Linköpings universitet


Referens

Tingskull, S. et al. (2013). Parent and Child Agreement on Experience of Potential Traumatic Events. Child Abuse Review

Forskningsseminarium på Linköpings Universitet

Denna artikel är del 1 av 3 i nyhetsbrevsutgåvan 2019 - #5

Under ett forskningsseminarium på Linköpings Universitet fick Anna-Karin Åkerman, psykolog och terapeut på Tjust Behandlingsfamiljer, möjligheten att presentera resultat från sin forskning. Forskningen bygger på den modell som används av Tjust Behandlingsfamiljer.

Anna-Karin Åkerman arbetar som psykolog och terapeut på Tjust Behandlingsfamiljer. På 50 % av tjänsten forskar hon och har en doktorandtjänst knuten till Linköpings Universitet. Den 27:e september 2019 fick hon möjlighet att lägga fram sina resultat och presentera de publicerade artiklar som ska ligga till grund för avhandlingen samt informera om de tankar hon har för den sista delstudien som ska ingå i avhandlingen. Granskare på 60 % seminariet var Inga Tidefors från Göteborg.

Treatment by fostercare

Anna-Karins forskning bygger på den modell (TBF, Treatment by fostercare) som används av Tjust Behandlingsfamiljer där de placerade barnen ingår som deltagare i studien. Syftet med den första studien var att göra en utfallsstudie gällande hur de placerade barnens/ungdomarnas psykiska mående förändras under behandlingen i förstärkt familjehemsvård med relationsfokuserad och mentaliseringsbaserad inriktning. Internaliserande/emotionella problem, externaliserande/beteendeproblem samt totala problem som också innefattar sociala problem och tanke- samt uppmärksamhetsproblem undersöktes ur de unga placerades perspektiv, behandlingsföräldrarnas perspektiv och ur lärarperspektiv. Hypotesen var att barnpsykiatriska symptom skulle minska över tid.

Behandling minskar psykiatriska symptom

Resultatet visar en signifikant och betydande minskning av psykiatriska symptom enligt de unga själva. Förbättringen blir signifikant vid tredje mättillfället som motsvarar ca 18 månader i behandling och håller sedan i sig med ökande effekt. Effekten är störst på internaliserande symptom. Symptom skattade av familjehemsföräldern eller lärare visar inte någon signifikant förändring. En tolkning av detta är att när de vuxna bättre lär känna den unge och en relation skapas blir också problemen tydligare och synligare. Genom denna process kan den unge själv samtidigt känna sig mer sedd och bättre förstådd, vilket minskar det egna lidandet och problemupplevelsen. I resultaten finns också en tendens till att flickor förbättras enligt lärare och familjehemsföräldrar, men inte pojkar.

Emotionella och sociala problem minskar över tid

Den andra studien syftade till att göra en utfallsstudie gällande hur de placerade barnens/ungdomarnas självskattade emotionella och sociala problem samt självbild utvecklas samt hur deras adaptiva färdigheter i vardagen utvecklas över tid enligt behandlingsföräldrar och lärare. Detta är en intressant fråga utifrån att behandlingsmodellen inte fokuserar direkt på beteendeförändring hos de unga, utan mer indirekt arbetar med detta. Det finns färre studier av adaptiva färdigheter hos barn och unga i familjehem än av psykiskt mående. Hypotesen är att emotionella och sociala problem minskar över tid medan adaptiva färdigheter förbättras över tid.

Resultatet från den andra studien väntar nu på att publiceras. Studien visar på att barnen/ungdomarna skattar minskade symtom på ångest, depression, minskad ilska och minskat normbrytande beteende under behandlingen. 

En tredje studie pågår

Huvudfrågeställningen i den tredje studien (där nu datainsamling pågår) är hur kvaliteter i samspelet kan påverka den unges utveckling. Vi på Tjust Behandlingsfamiljer ser fram mot resultaten och den kommande disputationen samt att Anna-Karins forskningsrön ska kunna komma familjehemsvården till nytta!