Vi kan glatt meddela att vi nu rekryterat två nya kompetenta medarbetare. I  Augusti börjar socionomen Lina Edelborg sin nya tjänst hos oss i Västervik. Och i September ansluter sig Minela Maasovi till vårat team i Norrköping, även hon utbildad socionom.

Lina  kommer senast från en tjänst som seniorhandläggare för utredning -och placeringsgruppen barn-och familj i Vimmerby kommun. Hon har många års erfarenhet från både utredning och behandling inom socialtjänsten.

Minela  har tidigare arbetat som samordnare i IHF teamet (Intensiv Hemmabaserad Familjebehandling) i Norrköpings kommun och har precis som Lina, en lång erfarenhet av behandlingsarbete inom socialtjänsten.

Vi ser fram emot hösten och önskar både Lina och Minela varmt välkomna ombord!

Inom familjehemsvården finns det som känt ett stort och allvarligt problem med sammanbrott i placeringar. I en svensk regionalstudie studerade man riskfaktorerna för sammanbrott, man undersökte även hur vanligt fenomenet var, gällande ungdomar i långvariga placeringar (Vinnerljung, Sallnäs & Berlin, 2017).

Undersökningen baserades på ett urval av 136 barn som vid sin tolvårsdag bott i samma familjehem under minst fyra år. Denna grupp följdes sedan noggrant tills den dag då de fyllt arton år. Trots de relativt långa placeringstiderna, visade resultaten att så mycket som var fjärde placering, slutade med sammanbrott.

Det typiska ”fallet” var en fjortonåring som bott i samma familjehem i över tio års tid. Att barnet placerats i hemmet efter två-årsålder, var en riskfaktor, biologiska syskon i samma familjehem, var en annan. Forskarna understryker dock att det inte finns tillräckligt forskningsunderlag för att de helt säkert ska kunna peka ut biologiska syskon i familjehem som en orsak till sammanbrott.  

En skarp risk som uppdagades i studien, gällde uttryck för missnöje med placeringen. I de fall då barn sagt till sin handläggare att de inte trivdes i familjehemmet eller familjehemsföräldrarna uttryckt sig negativt om barnet, slutade hela 60% av placeringarna i sammanbrott. 

Av denna studie kan vi dra två lärdomar: 

* Ta varningssignaler (t ex vantrivsel, kritik mot barnet) på allvar och fördjupa förståelsen i det enskilda fallet. Vad behöver göras för att förbättra relationen mellan barn och familjehem? 

* Tiden är inte nog. Adolescensen är ofta en turbulent tid, och den som arbetar med familjehemsvård kan inte luta sig tillbaka och vila i att barnet varit placerat länge i samma hem. Under den här perioden behövs det troligen extra mycket stöd och reflektionsutrymme till både den unge och till familjehemmet. 

Anna-Karin Åkerman

Leg.psykolog, leg.psykoterapeut

Handledare och lärare i psykoterapi 

Doktorand i klinisk psykologi, Linköpings universitet

Referens

Vinnerljung, B., Sallnäs, M. & Berlin, M. (2017). Placement breakdowns in long-term foster care – a regional Swedish study. Child & Family Social Work, 22, 15-25. 

Covid-19 påverkar oss alla. Vi ställs inför nya utmaningar och situationer i en kris som ingen vet slutet på.  Många känner sig oroliga och rädda, en del av oss blir sjuka och vissa dör, sorgligt nog. Varje dag rapporteras det kring riskgrupper och dödsantal. Folkhälsomyndigheten uppmanar oss att undvika resor och hålla socialdistansering. Regeringen understryker vikten av att följa råden och personalen inom vård och omsorg vädjar till oss att ta restriktionerna på allvar. Ett antal experter och en hel omvärld ifrågasätter Sveriges strategi, vår beslutsamhet att hålla igång samhället, vår satsning på uthållighet, samtidigt som hela länder sätts i karantän.

Plötsligt landar det i  privatpersoners och företagares knä att ta ställning till risker och göra medicinska bedömningar. Vem tillhör en riskgrupp? Vad innebär det? Vad är okej för mig att göra? Hur ska jag göra för att arbeta utan risker för min egen eller andras hälsa? Som arbetsgivare måste vi fundera på arbetsmiljöaspekter och göra riskbedömningar. Vad är en rimlig risk? Vad kan vårat agerande få för konsekvenser, och är dessa acceptabla? Vi behöver förhålla oss till arbetsmiljölagen och socialtjänstlagen, två lagar med samma rättsvärde som tyvärr inte anpassats till en krissituation såsom den vi befinner oss i idag. Hur ska vi göra i de lägen då dessa två ställs mot varandra? 

Vid en placering ingår familjehemmet ett avtal med socialförvaltningen, att ett familjehem är en behandlingsfamilj som blivit föreslagen av oss,  har ingen betydelse. Det innebär att familjehemmet är uppdragstagare åt socialförvaltningen, vilket ger socialförvaltningen ett arbetsmiljöansvar gentemot familjehemmet. Självklart har vi på Tjust behandlingsfamiljer också ett arbetsmiljöansvar, såväl mot våra anställda som mot våra familjehem. Vi arbetar nu på distans, med digitala lösningar för att minska riskerna för smittspridning och öka tryggheten. 

Många familjehem känner oro

Familjehemmen ställs nu inför  ett svårt dilemman vad gäller barnets umgänge med den biologiska familjen. Här gör olika socialförvaltningar olika bedömningar. Vissa är mycket restriktiva och uppmanar till kontakt endast via digitala plattformar, för att inte äventyra placeringen. Andra gör bedömningen att de biologiska föräldrarna är kapabla till att förstå allvaret och agera i linje med Folkhälsomyndighetens rekommendationer, dvs att undvika resor och fysiska möten.

Många familjehem känner en stor oro för sig själva och sina familjer. Det är inte helt ovanligt med olika typer av riskgrupper bland familjehemmen. Sjukdomar som många gånger inte syns, men som har stor betydelse i rådande läge.Vissa familjehem undviker därför att träffa sin egen släkt, vilket gör det svårt för dem att förstå varför de uppmanas att medverka till umgängen med föräldrar som många gånger kommer från områden som är hårt drabbade av Corona. Umgängen är en viktig del av placeringen, ett sätt för barnet att bibehålla kontakten med sitt nätverk och ursprung, något som är avgörande för en framgångsrik placering. Men hur upprätthåller man denna kontakt utan att riskera ökad smittspridning?

Socialstyrelsen skriver på sin sida Kan socialtjänsten begränsa placerade barns umgänge med föräldrar, med hänsyn till risken för smittspridning? ”Det finns inga särskilda regler som begränsar umgänge med föräldrar eller vårdnadshavare med hänsyn till risk för smittspridning. Däremot kan socialtjänsten alltid informera om att det finns risker för smittspridning vid exempelvis resor. Socialtjänsten, föräldrarna och barnet kan tillsammans komma överens om hur man ska gå till väga för att upprätthålla den sociala kontakten på bästa sätt, tillexempel genom att ersätta fysiska möten med digitala lösningar. Oftast går det att komma fram till lösningar som passar bra för alla inblandade.”

Vi jobbar för ett smidigt samarbete, med förståelse för det faktum att dagens läge kräver att vi anpassar oss, att vi vidgar våra vyer för att  hitta nya lösningar och tillvägagångssätt. Det kan handla om digitala lösningar, möten utomhus osv.

I sista stycket på sin hemsida skriver socialtjänsten:

”Om socialtjänsten anser att det är nödvändigt att begränsa ett barns umgänge med vårdnadshavare eller föräldrar som har reglerad umgängesrätt måste det först fattas ett beslut om umgängesbegränsning. Det får bara fattas om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vård enligt LVU. Det finns inga andra möjligheter för socialtjänsten att begränsa en vårdnadshavare från att umgås med sitt barn efter egna önskemål.”

Det är alltså möjlig, att med hänsyn till ändamålet med vården via LVU, fatta beslut om begränsning av umgänget. Ett sammanbrott grundat i en oro kring smitta orsakat av umgängen eller utifrån en riskbedömning kring konsekvenserna vid en smitta, skulle med andra ord vara möjligt utifrån ändamålet med vården.

Arbetsmiljölagen kräver av oss att vi ska ta oro på allvar. Och det gör vi.  Vi har i uppgift att ta ställning till riskerna, utvärdera dem och bedöma konsekvenserna. Att upprätta handlingsplaner för att undvika/minska riskerna. I vissa fall kan vi inte göra som vi planerat, eftersom konsekvenserna vid en eventuell olycka, eller i detta fall smitta,  blir för stora. Då får vi tänka om, tänka nytt.

Detta är en utmaning, vi saknar den medicinska kompetensen som hade behövts för att göra dessa bedömningar på bästa sätt. Men vi måste också betänka de konsekvenser som uppstår om vi inte utför de uppdrag som åligger oss. Vem ska utföra uppdraget med de risker som det innebär, om vi inte gör det?  Hur drabbas de placerade unga och deras familjer då? Vi tar våra behandlingsfamiljers och alla familjehems oro och hälsa på största allvar och gör vårt yttersta för att lösa de utmaningar som vi står inför på allra bästa sätt. 

Vi har ett bra samarbete med våra uppdragsgivare och de biologiska föräldrarna, som har stor förståelse för de svåra situationer som uppstår och de tuffa bedömningar som måste göras. Läget är tufft, men tillsammans står vi starka!

Fredrik Lindwall

VD Tjust Behandlingsfamiljer

Tjust Behandlingsfamiljer, liksom många andra företag har självklart påverkats av Coronakrisen. Vi har behövt göra vissa förändringar i vårt arbetssätt för att vi ska kunna ge det stöd och den hjälp som våra behandlingsfamiljer behöver och vill ha.

Ett av de mötesforum som vi har behövt förändra är våra reflektionsgrupper. Reflektionsgrupperna är ett av de mest uppskattade forumen hos våra behandlingsfamiljer. Syftet med grupperna är att familjerna ska få chansen att träffa andra familjer i samma situation och ges möjlighet till erfarenhetsutbyte och reflektion, de får också tillfälle att utveckla en medvetenhet kring mentalisering i samspelet med våra ungdomar. Det är vi behandlingssamordnare som är gruppledare och i vanliga fall är vi två samordnare som tillsammans leder gruppen. Nu i Coronatider har vi halverat antalet gruppdeltagare och övergått till att ses digitalt via teams istället för att träffas fysiskt. Gruppledarna ser till att vid varje grupptillfälle inventera gruppmedlemmarnas behov och därefter bestäms gemensamt i gruppen vad vi behöver ägna mer tid att tillsammans tänka och reflektera kring.

Vi har nu hunnit haft några digitala reflektionsgrupper. Jag själv anser att det helt klart fungerar som ett utmärkt komplement till de vanliga fysiska träffarna. Vi har uppmärksammat att det krävs en extra tydlig struktur för att samtalen ska flyta på och för att alla ska få utrymme och möjlighet att lyfta olika tankar och funderingar .

Digitala möten ökar tillgängligheten

Vi har även gått över till att ha en del behandlingskonferenser och vägledningar digitalt med behandlingsföräldrar, barn och ungdomar. Behandlingsfamiljerna har istället för att komma in till kontoret, fått enskild vägledning via teams och då fått möjlighet att tillsammans med behandlingssamordnaren reflektera och diskutera det som de funderar kring just nu. Vi har upptäckt att det kan vara lättare att snabbare finnas tillgänglig för våra familjehem och placerade barn och ungdomar med den digitala tekniken och att vi slipper de ibland långa resorna som vi en del gånger har till varandra. 

Jag tror att vi framöver särskilt i möten med de ungdomar som är placerade kan ha nytta av att vi nu har introducerat detta som ett möjligt arbetssätt, de lite äldre barnen och ungdomarna har ofta långa skoldagar och då kan en digital behandlingskonferens vara ett effektivt komplement till fysiska möten. I vissa fall har vi också märkt att en del barn faktiskt har lättare att kommunicera digitalt än om man träffas ”IRL” som ungdomarna säger.

En annan positiv erfarenhet som vi har fått i och med det rådande läget, är att när det har uppstått problem i vissa ärenden, har vi lättare och framförallt med kortare varsel kunnat samla alla aktörer som behöver vara med i mötet. De digitala lösningarna har gjort det t enklare att snabbt koppla in exempelvis socialtjänsten, som är vår uppdragsgivare. 

Digitala möten kan vara distansöverbryggande och effektiviserande, men man kan inte ta bort de fysiska mötena helt. Som någon av deltagarna sa i slutet på vår senaste digitala reflektionsgrupp ”ett personligt möte är ändå ett personligt möte”. Digitala möten som vi har varit tvungna att ha nu, är ett fungerande substitut som fungerar alldeles utmärkt som komplement. Jag tror att vi på Tjust Behandlingsfamiljer även efter Corona krisen kommer att ha nytta av att vi nu alla har varit tvungna att bekanta oss och utveckla vår personliga digitala kompetens vare sig vi vill eller inte. Vi ska absolut fortsätta att ha våra personliga möten, men vi kommer ha stor nytta av att vi kan komplettera med digitala träffar på ett effektivt sätt och undvika onödiga fysiska möten även i framtiden.

Tekniken innebär stora möjligheter, som jag tror kan bidra med att öka kvalitén även i det jobbet som vi på Tjust Behandlingsfamiljer utför. 

Till sist vill jag också nämna en  annan positiv aspekt med digitala möten, miljöaspekten! Om en del av mötena sker på distans, krävs färre transporter, och det är ju onekligen klimatsmart!

Matilda Agebjörn Behandlingssamordnare

Vi tror på det personliga mötet och de möjligheter som ett sådant innehåller.

Vi brukar vara med på olika konferenser och utbildningsdagar för att presentera oss och Tjust Behandlingsfamiljer.  I dagsläget är inte möjligt på grund av risken för smittspridning. 

Som det ser ut just nu kommer nästa tillfälle äga rum 3/9 i Västerås. Huruvida eventet kommer kunna gå av stapeln det planerade datumet är osäkert, men håll utkik efter mer information från Skandinavisk sjukvårdsinformation, så håller vi tummarna för att vi kan ses där.