Den årliga kvalitetsrapporten är ett viktigt verktyg för att få en samlad bild av verksamheten och hur den fungerar. I Kvalitetsrapporten är en sammanfattning av kvalitetsberättelsen och visar bland annat en minskning av depression med 17% hos familjehemsplacerade barn eller unga. Samtidigt ökar självbilden hos utskrivna med 38%. 

Varje år sammanställer vi en kvalitetsrapport som baseras på årets kvalitetsberättelse för Tjust Behandlingsfamiljer. Kvalitetsrapporten är ett sammandrag av resultat och verksamhetsbeskrivning. Kvalitetsrapporten 2019 går nu till tryck för att användas som informationsmaterial på mässor och andra arrangemang där vi träffar våra uppdragsgivare.

Minskad depression och ökad självbild
Kvalitetsrapporten 2019 redovisar bland annat företagets resultat från Becks ungdomsskalor som de inskrivna testas med vid inskrivning och årligen. Resultaten visar att Normbrytande beteende hos utskrivna har minskat med 32% och depression har minskat med 17%. Upplevelsen av ilska hos utskrivna har minskat med 23% och att ångesten hos utskrivna har minskat med 16%. Självbilden, enligt  ”Jag tycker jag är”, hos utskrivna har förbättrats med 38%.

Under 2019 avslutades 19 placeringar och endast 10% avslutades som sammanbrott. Den genomsnittliga placeringstiden var 28 månader.

Behandlingsföräldrarna och lärarna skattar de placerade barnen enligt ABAS. Resultaten för skattningarna visas i tabell 1.

Tabell 1. Resultat från skattningarna enligt ABAS.

Tjust Behandlingsfamiljer över snittet
SSIL – För vård och omsorg följer upp våra placeringar genom att intervjua våra uppdragsgivare som får betygsätta oss på en skala mellan 1 och 10 (där 10 är bäst) i ett antal frågor. För branschen i helhet ligger medelbetyget på 8,2. 140 olika institutioner ingår i materialet. Tjust Behandlingsfamiljer AB får ett medelbetyg i denna uppföljning på 8,6.

Förklaringar

“Jag tycker jag är” avser att mäta barns självvärdering, som förväntas ha ett positivt samband med barns psykiska hälsa.

Becks ungdomsskalor mäter ångest, depression, ilska och normbrytande beteende samt självbild genom självskattning.

ABAS  är ett instrument för bedömning av adaptiva färdigheter. Adaptiva färdigheter kan sägas vara den repertoar av begreppsmässiga, sociala och praktiska färdigheter som människor lär sig för att kunna fungera i vardagen. Hur väl ett barn eller en ungdom utvecklat dessa förmågor, har stor betydelse för hans eller hennes fungerande. 

ABAS mäter inom nio olika delområden, de nio skalorna sammanfattas till tre olika färdighetsområden; Kognitiva färdigheter, Sociala färdigheter och Praktiska färdigheter. Dessutom finns ett övergripande mått avseende Generell Adaptiv Färdighet.

Konny Lindblom
Utvecklingsledare

Under sensommaren och hösten förstärker vi våra team med två psykologer – Erika Hagermark Nilsson och Emelie Sydmark. Varmt välkomna! Erika kommer arbeta på vårt kontor i Norrköping och Emelie på kontoret i Vimmerby.

Erika – ny psykolog i Norrköping
I oktober börjar Erika Hagermark Nilsson som leg. psykolog vid vårt kontor i Norrköping. Erika har fram tills nu arbetat som psykolog vid BUP Nyköping. Erika har psykologutbildning i Umeå.  I utbildningen har det ingått såväl i psykodynamisk teori och metod som kognitiva teorier och metoder.  Erika har i sitt tidigare arbete mött barn och ungdomar med trauman vilket väckt intresse och engagemang för målgruppen. Med att arbeta på Tjust behandlingsfamiljer vill hon fördjupa sin kunskap i psykoterapeutiskt behandlingsarbete. 

Emelie – PTP psykolog i Vimmerby
I augusti började Emelie Sydmark som PTP Psykolog vid vårt kontor i Vimmerby. PTP (praktisk tjänstgöring för psykologer) är den tjänstgöring som görs efter avlutad psykologutbildning för att få legitimation som psykolog. Emelie har läst på psykologprogrammet i Linköping med en relationell inriktning. 

Vi önskar båda varmt välkomna ombord i våra team. Tillsammans gör vi skillnad.

En ny studie författad av två psykologstudenter vid Linköpings Universitet visar att familjehemsplacerade barn och unga ofta har svårt att uttrycka och dela känslor. Studien är baserad på intervjumaterial från Tjust Behandlingsfamiljer, drar också en viktigt slutsats: att relationer utvecklas genom barnets eller den unges och familjehemsförälderns ambition att bygga en tillitsfull relation.

Under våren har två psykologstudenter vid Linköpings universitet i sitt examensarbete analyserat  en del av det intervjumaterial som håller på att samlas in inom Tjust Behandlingsfamiljers pågående forskningsprojekt. Syftet med studien var att undersöka det familjehemsplacerade barnets och familjehemsförälderns upplevelse av att leva i en familjehemsrelation. Korta intervjuer med både barnet eller den unge och deras familjehemsförälder om deras inbördes relation analyserades kvalitativt med Tematisk Analys (TA). 

Relationer utvecklas genom gemensam ambition
Resultaten visar att upplevelsen av att leva i en familjehemsrelation är både mångfacetterad och komplex. Det finns en bredd i upplevelserna som beskrivs. Många av de placerade barnen och ungdomarna har svårt att uttrycka och dela känslor. 

Det verkar som om den unges tidigare relationella erfarenheter påverkar möjligheten att kunna känna tillit till sin familjehemsförälder. Tecken på detta, som framkommer i studien, är att familjehemsföräldrarna upplever att det finns en misstro mot dem och att barnet eller den unge har ett behov av att kontrollera relationen. Det här kan förstås utifrån anknytningsteori och överensstämmer med tidigare forskning om familjehem. Flera familjehemsföräldrar upplever dock att denna misstro går över vilket är relaterat till en annan viktig slutsats av studien: att relationen kan utvecklas och förändras över tid. Relationen tycks kunna utvecklas över tid genom gemensamma aktiviteter och inte minst genom att båda parter har en ambition om att utveckla och bygga upp relationen.  

Paradox skapar ambivalens
Både den unge och den vuxne kan uttrycka ambivalens i relationen, och den ambivalensen tycks vara kopplad till den konstruerade relation det är att vara i en familjehemsrelation. Författarna lyfter fram den paradox som finns mellan samhällets ambition med att familjehemsplacera ett barn och de insatser som görs för att stärka familjehemsrelationen. I grunden är familjehemsplacering en vårdform som bygger på osäkra premisser vilket gör att den insats som ska skapa trygghet för det placerade barnet har en inbyggd otrygghet. 

Anna-Karin Åkerman

Leg.psykolog, leg.psykoterapeut
Handledare och lärare i psykoterapi 
Doktorand i klinisk psykologi, Linköpings universitet

Referens

Mansfeldt, K. & Östergren, O. (2020). Om man verkligen bryr sig – En kvalitativ analys av upplevelsen av att leva i en familjehemsrelation (Psykologexamensuppsatsarbete), Linköpings universitet, Institutionen för Beteendevetenskap och Lärande (IBL). 

Den årliga sommarträffen för Tjust Behandlingsfamiljers kontor i Vimmerby är en höjdpunkt för både personalen och våra behandlingsfamiljer. Under två dagar sattes behandlingsföräldrars tillsammans med placerade barn och ungas mod och samspel på prov när höghöjdsbanan på Vimmerby Adventure skulle besegras.

Samspel och mod löser utmaningar

I mitten av augusti var det dags för den årliga sommaraktiviteten för kontoret i Vimmerby. Som vanligt bjöds behandlingsfamiljerna med respektive och eventuella biologiska barn in. Då vi har vuxit, både i anställda behandlingsfamiljer och placeringar, var vi på grund av Covid-19 tvungna att dela upp oss över två dagar. 

Sommaraktiviteten brukar variera och i år var vi på Vimmerby Adventure som är en äventyrspark med en mängd olika hinderbanor på olika höjder med varierande svårighetsgrad. De lägsta banorna är bara på någon meters höjd och den högsta är på 18 meters höjd. Det var stort fokus på säkerhet och det fanns något att prova för de allra flesta.

Det behandlingsföräldrarna ofta brukar uppskatta med sommaraktiviteten är att träffa varandra i ett avslappnat sammanhang och detta tillfälle var inget undantag. Vi behandlingssamordnare uppskattar att träffa våra placerade barn och ungdomar i en annan miljö än vanligt, men ändå i den familjesammansättning där de spenderar sin vardag. Vid behandlingskonferenser, uppföljningar och andra formella möten finns det ett syfte och fokus. Det är situationer som inte existerar för barn som inte befinner sig i samhällets vård. Sommaraktiviteterna blir därför tillfällen som känns naturliga och där man lätt glömmer den konstruerade miljö som familjehemsvård faktiskt är.

Det var otroligt roligt att se det samspel som kan finnas mellan behandlingsföräldrar och det placerade barnet. Det är något vi ofta ser, men kanske inte på ett så vardagligt sätt. Det var också häftigt att se det samspel som kan finnas mellan de andra barnen i familjen och det placerade barnet, något vi annars bara brukar få berättat för oss från behandlingsföräldrarna. Det var verkligen en aktivitet som inbjöd till samspel i form av coachning och peppning.

Vi hade även tur med vädret och de två dagarna blir helt klart något att uppskatta och se tillbaka på när hösten närmar sig.