Kan digitala möten skapa samma resultat som möten i verkligheten? Den annorlunda och utmanade verkligheten ställer nya krav på uppdraget. Det går förvånansvärt bra men över tid finns det utmaningar. Rikard Kvist, leg psykolog delar med sig av sina och våra erfarenheter.

Att jobba hemifrån
Arbetet under vårens Coronavåg möttes inledningsvis med att vi som arbetsplats starkt begränsade alla möjliga smittytor så gott det gick. Som exempel började vi alla jobba hemifrån i den mån det var möjligt och alla fick en livets intensivkurs i både avskildhetens natur, samt digitala verktyg. Det gick förvånansvärt bra i meningen att alla möten och rutiner vi vanligtvis upprätthåller också nu upprätthölls, bara det att de hade flyttat in i de digitala rummen. Så blev det även med flertalet terapier för de flesta av ungdomarna jag träffade, men med de yngre barnen i barnpsykoterapi var en digital lösning inte möjlig. Dessa åkte jag in till kontoret för att träffa på plats en gång i veckan. Jag funderade mycket på hur det skulle bli för ungdomar att möta mig digitalt istället för på tu man hand. Det visade sig, kanske inte helt överraskande, att jag hade det svårare än de att träffas på detta sätt.

Enklare för de yngre
För de yngre barnen föreföll det inte vara så mycket oro jag mötte, utan mer konstateranden som att nu är det Corona och då tvättar vi händerna extra noga och ofta och låter bli att stå så nära och ta i varandra. Den senare delen var dock svår att komma ihåg och hålla sig till för både psykologen och sexåringen i lekterapirummet, istället blev det del av leken där vi turades om att påminna varandra. För ungdomarna jag mötte var min känsla mer att de visste och förhöll sig någorlunda till viruset. Ingen ungdom jag träffat har varit orolig för sig själv, men väl för behandlingsföräldrar eller andra viktiga personer i deras närhet. Jag uppfattar att de har haft lika svårt som jag att hitta ett lagom förhållningssätt till viruset. Detta har resulterat i både de som jag enbart träffat över videosamtal såväl som de som kommit till terapin med symtom. Båda sorternas möten hade sina utmaningar, men båda gick att ta hand om genom tillit och de relationer som byggts upp.

Stumt i relationerna
Vad som visade sig efter vägs gång var att kvantiteten av möten och samtal upprätthölls under våren och sommaren galant, men det blev allt tydligare var att kvalitén led när vi bara träffades digitalt. Det är inte helt lätt att sätta fingret på vad det var, men det blev mer stumt i relationerna, inte bara till barnen och ungdomarna, utan även till mina kollegor, som om väven som höll oss ihop börjat luckras upp. Jag kände att jag tappade alltmer kontakt med ärendena jämfört med den nivå jag vant mig vid och önskade och min bild och magkänsla för processerna blev grumligare. Jag märkte också att ungdomarna alltmer började glida på terapins ramar, så även jag. De flesta av dem strulade mer med våra tider ihop, som att flytta dem en kvart hit eller dit, så att det passade bättre med deras sociala liv. De hade närmare till att helt ställa in våra tider eller glömma dem. Inte alltför sällan var uppkopplingen dålig eller så togs terapisamtalen emot i mindre lämpliga miljö som när de ändå satt på bussen hem till exempel. Kvalitén led som sagt i arbetet, men inte bara det, jag led jag med över den tappade vi-känslan jag upplevde både med barnen och ungdomarna, men också med mina kollegor. Det grundläggande gemensamma bärandet i teamet runt barnen kunde upprätthållas men utmanades. Mig veterligen brast det aldrig någonstans, men det hade kunnat bli så.  

Vi-känslan
Därför beslöts nu inför hösten att ändra på de förhållningsregler vi arbetat utifrån under våren för att åter kunna få upp kvalitén i relationerna, men samtidigt med respekt och utgångspunkt för FHMs riktlinjer, individuella behov, samt omtanke om varandra. Så som det är idag har vi bytt fysisk separation från varandra mot tydliga beteende- och uppförandekoder när vi ses för att möta både behoven av att ta viruset på allvar, men även värna om betydelsen av kvalité i relationerna vi delar. Det är ändå där de flesta av våra barn och ungdomar lidit som värst och även där den mesta av hjälpen vi kan ge finns. Till min glädje har för mig vi-känslan åter hittat ett hem och det utan att tumma på omsorgen om varandra.              

Rikard Kvist
Leg.psykolog

En viktig förutsättning för att skapa sig en egen identitet är att man ”äger sin historia”. Genom att sätta ord på det svåra som har hänt blir det mer hanterbart för barnet. Vid sina personalmöten tar Tjust Behandlingsfamiljer upp olika teman och fördjupar sig kring frågeställningar för att utveckla syn- och arbetssätt. Ett av dessa teman handlade om Livsboken. Livsboken är omarbetad av Tjust Behandlingsfamiljer med ”My Story” som grund.

Tema Livsboken

Under hösten har vi återgått till att ha personalmöten där vi ses fysiskt. Detta utifrån rådande smittläge avseende Covid 19 men också då vi bedömt att kreativiteten och därmed mentaliseringsförmågan hos oss behandlare blir lidande ifall vi inte får möjlighet att dela, uppleva erfarenheter och känslor tillsammans med våra teammedlemmar och medarbetare. 

Vi på Tjust Behandlingsfamiljer har som rutin att förutom lite mer traditionellt innehåll i personalmöte brukar vi se till att använda tiden för att diskutera olika teman som man kan hamna i, genom arbetet med våra barn/ungdomar.

Dagens tema handlade om ett av våra ”behandlingsverktyg”, Livsboken. Tjust Behandlingsfamiljer har omarbetat den befintliga livsboken ”My story” och tagit fram ett eget material för den unge som kan underlätta för hen att skapa sig en sammanhållen historia om sig själv.

Vi utgår ifrån att alla våra placerade barn och ungdomar har en otrygg anknytning och en stor del det vi kallar en desorganiserad anknytning. Forskningen har visat att omvårdnadsarbetet då behöver minimera skrämmande/upprörande upplevelser, skapa en miljö som är förutsägbar, sammanhållen och sensitiv och barnet behöver få möjlighet att till en få detaljerad information som möjlig från sin uppväxt. 

Man äger sin historia
En av Tjust Behandlingsfamiljers värdegrund är att ”Människan är en berättelse”. En viktig förutsättning för att skapa sig en identitet är att man ”äger sin historia”. Många hävdar att vi skapar vår värld genom vårt språk. Barn har rätt till utveckling och därmed till sin historia. För att göra det begripligt är det viktigt att hjälpa den unge att sätta ord på det svåra som hänt då det kan göra det mer hanterbart för barnet. Vi tänker att det möjliggör trygghet hos den unge att det finns vuxna runtomkring som vet dess historia och som finns kvar och kan ”bära” den tillsammans med den unge.

Teamet kring den unge behöver lära känna den unge och klara av att ta del av hela historien. Utveckling för den unge är på ett sätt inte möjlig om tiden i dess historia inte är i ordning.

Inför personalmötet hade personalen fått en artikel att läsa som handlar om hur en behandlare arbetat med ett liknade material som vårt, tillsammans med en ungdom som var placerad på ett behandlingshem.

Workshop kring temat
Efter lite föreläsning kring tänket bakom Livsboken fick deltagarna sitta i lite mindre grupper och diskutera följande frågor;

• Varför är vår ”egen” historia så viktig för vår hälsa och utveckling?
• Vad behöver barnet/ungdomen veta inför ett arbete med Livsboken?
• Hur kan ni i teamet hjälpas åt i detta arbete?

Därefter fick var och en fylla i tre sidor ifrån Tjust Behandlingsfamiljers Livsbok och utgå ifrån sig själv, för att sedan presentera sina svar inför de övriga i gruppen. Reflektionerna efteråt var att det blev tydligt hur viktigt det är att ha kännedom om sin historia, men att det också kan vara ett kraftfullt material/verktyg.  Vilket gör det än mer viktigt att vara väl förberedd och införstådd med materialet, för att kunna ta ställning till när, hur och om Livsboken skall introduceras för den unge. 

Lättare att identifiera sig
Många upplevde också att de blev starkt påminda om sin egen barndom, när frågorna ifrån den tiden aktualiserade hur det var att vara och känna som sig själv när man var till exempel i skolåldern. En annan reflektion var att övningen kanske lättare får oss behandlare att kunna identifiera oss med den unge. 

Alla var överens om att möjligheten att reflektera, uppleva och ta del av andras erfarenheter och kunskaper, gjorde att vi kände oss inspirerande och påfyllda, för att kunna ta oss an vardagens utmaningar men också mottagliga för de gyllene ögonblicken.

Charlotte Lindwall
Platschef på Vimmerbykontoret

Nu är dom viktiga internutbildningarna igång igen efter vårens och sommarens uppehåll till följd av coronarestriktionerna. Behovet av interna utbildningar är stort och en viktig del av Tjust Behandlingsfamiljers arbetsmetod. Först ut är en utbildning om droger för Behandlingsfamiljerna.

Tjust Behandlingsfamiljer har återupptagit internutbildningarna i grupp som legat nere under våren och sommaren på grund av Coronaepidemin. Nu sker internutbildningar i storgrupp och i större lokaler så att alla kan känna sig trygga och får möjlighet att hålla ett säkert avstånd till varandra.

Utbildning erbjuds alla regioner
Behandlingsfamiljerna på alla våra regionkontor erbjuds idag en halvdagsutbildning kring droger. Utbildare för utbildningarna är utvecklingsledare Konny Lindblom på Tjust behandlingsfamiljer som har arbetat med drogförebyggande arbete och missbruksbehandling inom både socialtjänst och psykiatri.

Det så kallade spritbältet över norra Europa har fortfarande ett starkt fäste. Det är här vi konsumerar mest sprit i hela världen. Alkohol är också den drog som dödar flest människor i världen och brukar klassas som en inkörsport till andra tyngre droger som exempelvis narkotika.

Corona ändrar spelreglerna
Tillgång och efterfrågan är två begrepp som man även kan applicera på droghandeln. Under coronaepidemin har tullen gått från att ha gjort många små tillslag till färre och större tillslag. Tullen tror det beror på att gränserna har varit stängda för persontrafik och att mycket av smugglingen nu sker i frakttransporter. 

I utbildningen berättar Konny om de vanligast förekommande drogerna och hur ungdomar kommer i kontakt med dessa, hur drogerna ser ut, hur man kan märka om någon är påverkad av drogen, hur de tillverkas samt vad priserna är för de olika preparaten. Deltagarna får också möjligheten att diskutera varför vissa använder droger och hur det kommer sig att det över huvud taget finns droger i samhället idag.

God kännedom förebygger
Det är viktigt för alla föräldrar att ha god kännedom om droger och drogkulturen för att minska risken för ungdomar att hamna i riskmiljöer där droger förekommer. Därför pratar vi också om var på nätet det är som ungdomar diskuterar och kan köpa droger.

– Droganvändningen i världen är ett stort problem och det kan kännas hopplöst att arbeta med frågan då nya droger får fäste på marknaden samtidigt som de drogliberala krafterna blir allt större i samhället, säger Konny.

Vid utbildningstillfället i Vimmerby så vad det många frågor och mycket diskussioner kring droger och droganvändande. Kunskapen i gruppen var stor då flera av personalen och behandlingsföräldrarna tidigare arbetat med behandling av olika typer av missbruk.     

Försummelse är starkt förknippad med depression. Det visar en ny kunskapsöversikt från Linköpings Universitet framtagen av biträdande professor Doris Nilsson och universitetslektor Björn Tingberg. 

Ökad kunskap ger ökad förståelse

I somras publicerades en ny kunskapsöversikt om försummelse. Översikten är gjord av biträdande professor Doris Nilsson och universitetslektor Björn Tingberg, och är utgiven av Barnafrid vid Linköpings universitet. 

Begreppet barn som far illa kan rymma många olika problem såsom fysiskt våld eller sexuella övergrepp men även försummelse ingår i begreppet. I forskning blandas ofta försummelse ihop med övergrepp vilket har fått som konsekvens att det fattas kunskap specifikt om försummelse. Syftet med den här översikten var att bidra till kunskapsspridning och öka förståelsen för försummelse mer specifikt. 

Översikten är baserad på en systematisk sökning av publicerade översiktsartiklar och metaanalyser (dvs. studier av studier) i databaser. Denna sökning resulterade i 13 artiklar som kunskapsöversikten är baserad på. 

Några resultat i korthet:

• Försummelse kan delas upp i fysisk försummelse, emotionell försummelse, medicinsk försummelse, försummelse av psykisk hälsa och utbildningsmässig försummelse. 
• Försummelse är ett globalt problem men är vanligare i låginkomstländer.
• Det finns en stor osäkerhet kring hur vanligt försummelse är (prevalens). I ”normalgruppen” förekommer försummelse i 16-26% av befolkningen men i kliniska grupper är siffran betydligt högre. 
• Det har stor betydelse vem som rapporterar om försummelse. Självrapporterad försummelse är fem gånger högre än vad myndigheterna rapporterar!
• Försummelse är starkt förknippad med depression. Det är en stor riskfaktor att vara ett litet barn, och föräldra-barnrelationen är också en av de viktigaste riskfaktorerna. 
• Försummelse är ett viktigt område att lyfta fram i forskning, eftersom det är ett eftersatt område som orsakar stort lidande för både individen och för samhället. Preventiva program behöver utvecklas. 

Referens

Nilsson, D. & Tingberg, B. (2020). Kunskapsöversikt om försummelse. Barnafrid, Linköpings universitet. https://www.barnafrid.se/kunskapsbank/kunskapsoversikt-om-forsummelse/

Anna-Karin Åkerman

Leg.psykolog, leg.psykoterapeut
Handledare och lärare i psykoterapi 
Doktorand i klinisk psykologi, Linköpings universitet