Under ett personalmöte via Teams deltog en speciell gäst: Örjan Sjöblom. Örjan har jobbat som familjehem i över 30 år och på dagens agenda fanns en huvudfråga – när får man ett ”kvitto” på det jobb man gör?

Örjan delade med sig av sina erfarenheter av tidigare placeringar, som många gånger varit turbulenta och energikrävande och där hans eget mående speglats av de svårigheter som uppstått. 

– Många gånger har jag tänkt – hur ska jag orka, hur står jag ut! säger han.

Högvinsten

Facit, menar han på, har han fått långt senare efter placeringens slut då ungdomar ringt eller kommit och hälsat på och berättat hur viktig denna tid hos honom har varit.

– Det är då högvinsten kommer och man känner sig berikad genom att få dela dessa ungdomars resa. En resa som jag själv varit en liten del av, berättar Örjan.

Att visa sina brister och styrkor

Örjan kom även in på svårigheterna kring de placerade barnen/ungdomarnas biologiska föräldrar och dess påverkan på behandlingen. 

Han beskrev att han tidigare blev väldigt påverkad av att barnen/ungdomarna var så lojala och satte sina föräldrar på en piedestal. Han uttryckte det som att han ibland kunde känna sig svartsjuk på detta, men med tiden accepterade han det allt bättre och det blev lättare att ta in bioföräldrarna i samtal hemma med den placerade. 

– Detta mynnade ut i att det då blev enklare att kunna prata om både det som föräldrarna var bra på och det som var svårare. Genom detta vågade jag även visa upp mina egna brister och styrkor på ett lättare sätt, säger Örjan.

Under mötet blev det bra diskussioner där även några av TBFs egna familjer delade med sig av sina erfarenheter av tidigare placeringar.

Planer på liknande möten framöver

Framöver, när vi återigen kan träffas fysiskt, planerar vi att bjuda in en annan tidigare anställd behandlingsförälder och en tidigare placerad ungdom hos denne, för att även få lyssna till ungdomarnas röster om hur de har upplevt att vara placerad och vad det kan ha gett inför ett liv utanför familjehemmet.

Vidare så kommer vi även att försöka fånga upp och diskutera vidare hur man som behandlingsfamilj klarar av och kan jobba med det biologiska familjesystemet kring de placerade barnen/ungdomarna i sitt eget hem i samtal med den unge. 

Trauma under barndomen är den största påverkningsbara riskfaktorn för framtida psykiska besvär. Detta och mycket annat kopplat till barndom, trauma och hjärnans utveckling, presenterades under professor Eamon McCrorys spännande föreläsning. 

I dessa pandemitider, när det är omöjligt att ha utbildningar och konferenser på vanligt sätt, har det blivit vanligare med arrangemang via webben. En organisation som erbjuder intressanta och högkvalitativa föreläsningar och utbildningar över webben är Anna Freud National Centre for Children and Families (https://www.annafreud.org/). 

Trauma är individuellt

Professor Eamon McCrory höll under onsdagskvällen den 10 mars en mycket spännande föreläsning på temat ”Childhood trauma and the brain – what have we learnt from neuroscience?”. Inledningsvis påminde McCrory om att vad som blir traumatiskt för ett barn är individuellt, dvs. vi har olika genetiska förutsättningar som gör att det som blir traumatiserande för en individ, inte blir det för en annan. Genom forskning vet vi nu att trauma under barndomen är den största påverkningsbara riskfaktorn för framtida psykiska problem. Detta gör att vi behöver skifta fokus till att arbeta preventivt för att minska trauman i barndomen. Som trauma räknas i det här sammanhanget även försummelse. 

Försummelse förändrar hjärnan 

Att växa upp i försummelse har i ett antal studier kunnat associeras med förändrad neurokognitiv funktion i förhållande till en rad olika hjärnsystem: hjärnans belöningssystem, hantering av hot, minnesprocessande och känsloreglering. Ett exempel är att forskning har visat på förändringar i samma delar av hjärnan (amygdala) hos barn som upplevt våld i hemmet, som hos soldater före och efter strid. Dessa förändringar ligger sedan som en latent sårbarhet, och har bland annat kunnat kopplas till depression och ångestproblematik senare i livet. 

McCrory poängterade också att den sårbarhet som uppstår efter försummelse inte bara finns i barnet, så att säga, – den uppstår och upprepas över tid i den ”sociala ekologi” som ett barn växer upp i genom en transaktionell process. Barnet finns i en familj som finns i ett samhälle och mellan dessa nivåer sker hela tiden en påverkan. 

Anna-Karin Åkerman

Leg. psykolog, leg. psykoterapeut
Handledare och lärare i psykoterapi 
Doktorand i klinisk psykologi, Linköpings universitet

Vi på Tjust Behandlingsfamiljer, har som de flesta andra, fått prova på allt fler digitala sätt att träffas. Under vintern har personalen på våra kontor i Vimmerby, Västervik och Norrköping fått internutbildning om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i form av en digital föreläsning. 

Under utbildningen fick personalen lära sig om intellektuell funktionsnedsättning, autismspektrumtillstånd och adhd. De fick information om vad dessa funktionsnedsättningar innebär, några av de vanligaste anledningarna till att dessa nedsättningar uppkommer samt några konkreta tips på sätt att stötta barn och ungdomar med dessa svårigheter i vardagen.

Digitalt – både fördelar och begränsningar

Det digitala formatet bjöd på utmaningar och begränsningar men även en del fördelar. Emelie Sydmark, PTP-psykolog på Vimmerby-kontoret, som höll i föreläsningen upplevde det som betydligt mer utmanande och utmattande att hålla föreläsning digitalt jämfört med en fysisk föreläsning. 

– Det var svårt att uppfatta om åhörarna hängde med och det var svårare att hålla fokus på det jag pratade om, berättar Emelie.

Många av åhörarna saknade även möjligheten att utbyta erfarenheter med varandra och att diskutera med sina kollegor under föreläsningens gång.

Trots dessa begränsningar var de flesta dock mycket nöjda och upplevde att de lärt sig mycket nytt som de kommer ha användning av i sitt arbete framöver. Många önskade till och med att föreläsningen skulle varit längre och vi fortsätter arbeta aktivt med dessa frågor framöver. Alla var inte heller missnöjda med det digitala formatet, flera tyckte att det var både praktiskt och tidssparande.

Under våren kommer även personalen på våra kontor i Västervik och Jönköping att få ta del av samma föreläsning. 

Under mars fick alla anställda i Jönköping lyssna till en föreläsning om ungdomsterapi som hölls av psykologerna Kristina Rosenqvist och Liselott Josefsson.

Under föreläsningen beskrevs centrala syften med att gå i terapi, som att orka med sig själv, förhålla sig till och tänka på saker som man har varit med om och att orka stå ut med sina känslor.

Förälder viktig del i processen

Det är också viktigt att förstå vilka utvecklingsuppgifter man har som tonåring och att vägen dit handlar om frigörelse och identitetsskapande. Psykologerna berättar att tonårstiden ger ytterligare en möjlighet att reparera det som varit och att man som förälder spelar en viktig roll i den processen.

I terapin skapar man utrymme och möjlighet till bearbetning, men det är inte alltid det är möjligt bara genom samtal – utan ibland behöver terapeuten hitta icke-verbala metoder för att möjliggöra.

I slutet av föreläsningen gavs det också utrymme att prata om behandlingsförälderns roll. Hur motiverar man till att fullfölja, hur förhåller man sig i samtal och vad förväntas man säga. Viktiga frågor som vi får skapa mer utrymme att återkomma till framöver.