Barn med desorganiserad anknytning i behandlingsfamiljen
Föreläsning 14 november 2012
Det mänskliga anknytningsbeteendet har finslipats under 6 miljoner år och att överleva/uppnå trygghet innebär att hålla sig nära en anknytningsperson. När ett barn känner rädsla aktiveras anknytningssystemet och barnet söker sig nära anknytningspersonen. Detta beteende har genom miljoner års evolution ökat barns chanser att överleva. Anknytningssystemet övertriumfar därmed alla andra mänskliga beteendesystem när det aktiveras. Rädsla är inte enbart närvaro av något hotfullt utan också frånvaro av t ex trygga personer. Genetiskt förväntar vi oss att födas in i en nomadiserande människoflock på savannen. Att människor söker närhet och reagerar med olust och ångest på att vara ensamma är inte förvånande då denna benägenhet har gynnat generation efter generation.
Konflikter, återupprepningar av tidigare trauman och anknytningsmönster spelas dagligen upp i våra behandlingsfamiljer och i detta växer så småningom det ”manus” fram som barnet iscensätter och ur vilket hon/han tilldelar familjemedlemmarna olika roller. Det är energikrävande för barnet att skapa och iscensätta sin omgivning vilket ger oss svaret på hur starkt detta ”finns i” barnet, ibland rent kroppsligt. I behandlingsfamiljerna uppstår ideligen och dagligen konflikter kring enklare regler men också ångest och förtvivlan över hur biologiska föräldrar och syskon därhemma har det i krissituationer, hemlängtan till biologiska föräldrar och/eller rädsla för biologiska föräldrar, orättvisan av att vara placerad och varför, avund och ilska på biologiska barn i behandlingsfamiljen, att få en diagnos, kraftlöshet inför att man måste gå till skola eller praktik, längtan till egen lägenhet och att äntligen få slippa alla vuxna och många andra situationer. Behandlingsföräldrar och stödteamsmedlemmar samarbetar ofta dagligen med att förstå vilket ”manus” barnet/ungdomen sätter upp och var deras smärta och svårigheter i dagsläget behöver mest omvårdnad och förståelse men också förklaringar och gränser av olika slag.
De två organiserade anknytningsmönstren, undvikande anknytning och ambivalent anknytning låter sig oftare förstås och behandlas än den desorganiserade anknytningen som behandlingsföräldrar ofta möter hos våra placerade barn. Barn som mött rädsla inom anknytningsrelationen har motstridiga impulser och beteendet kollapsar. Ett barn som har en desorganiserad anknytning är inte mindre starkt anknutet än ett barn med trygg anknytning. Barn knyter an också till föräldrar som misshandlar, försummar eller på andra sätt skrämmer dem. De måste göra det på grund av sin genetiska programmering. Dessa barn möter således föräldrabeteenden som de inte evolutionärt är förberedda att kunna anpassa sig till. Det blir omöjligt för barnet att mentalisera, känna om och förhålla sig till upplevelser av anknytningspersonen som skrämmande och/eller övergivande. Den rädsla som uppstår inom anknytningsrelationen blir en olöslig biologisk paradox. Ett medvetande kan inte lösa denna paradox men ett splittrat medvetande kan, d v s dissociation löser problemet.
Barn med desorganiserad anknytning behöver genuina, engagerade och närvarande anknytningspersoner. Det viktigaste vi kan erbjuda är oss själva i samspelet med barnet/ungdomen, vår vilja till interaktion och lekutrymme. Tonvikten bör ligga på ”här och nu”. När genuina möten skapas, utvecklas den högra hjärnhalvan där bilden av en själv skapas men också den kognitiva och affektiva förmågan.
Behandlingsutfallet påverkas positivt i kraften av gott samarbete mellan behandlingsfamilj, stödteamsmedlemmar, Tjust Behandlingsfamiljers organisation, socialsekreterare och samhällets aktörer. Den avgörande betydelsen finns i vad som görs av alla berörda under behandlingsprocessen men kanske allra mest i hur det processas fram och vilken tillit, trygghet och känsla av delaktighet det skapar hos barnet/ungdomen. Det är med denna bakgrund Tjust Behandlingsfamiljers koncept vuxit fram.