Covid-19 påverkar oss alla. Vi ställs inför nya utmaningar och situationer i en kris som ingen vet slutet på. Många känner sig oroliga och rädda, en del av oss blir sjuka och vissa dör, sorgligt nog. Varje dag rapporteras det kring riskgrupper och dödsantal. Folkhälsomyndigheten uppmanar oss att undvika resor och hålla socialdistansering. Regeringen understryker vikten av att följa råden och personalen inom vård och omsorg vädjar till oss att ta restriktionerna på allvar. Ett antal experter och en hel omvärld ifrågasätter Sveriges strategi, vår beslutsamhet att hålla igång samhället, vår satsning på uthållighet, samtidigt som hela länder sätts i karantän.
Plötsligt landar det i privatpersoners och företagares knä att ta ställning till risker och göra medicinska bedömningar. Vem tillhör en riskgrupp? Vad innebär det? Vad är okej för mig att göra? Hur ska jag göra för att arbeta utan risker för min egen eller andras hälsa? Som arbetsgivare måste vi fundera på arbetsmiljöaspekter och göra riskbedömningar. Vad är en rimlig risk? Vad kan vårat agerande få för konsekvenser, och är dessa acceptabla? Vi behöver förhålla oss till arbetsmiljölagen och socialtjänstlagen, två lagar med samma rättsvärde som tyvärr inte anpassats till en krissituation såsom den vi befinner oss i idag. Hur ska vi göra i de lägen då dessa två ställs mot varandra?
Vid en placering ingår familjehemmet ett avtal med socialförvaltningen, att ett familjehem är en behandlingsfamilj som blivit föreslagen av oss, har ingen betydelse. Det innebär att familjehemmet är uppdragstagare åt socialförvaltningen, vilket ger socialförvaltningen ett arbetsmiljöansvar gentemot familjehemmet. Självklart har vi på Tjust behandlingsfamiljer också ett arbetsmiljöansvar, såväl mot våra anställda som mot våra familjehem. Vi arbetar nu på distans, med digitala lösningar för att minska riskerna för smittspridning och öka tryggheten.
Många familjehem känner oro
Familjehemmen ställs nu inför ett svårt dilemman vad gäller barnets umgänge med den biologiska familjen. Här gör olika socialförvaltningar olika bedömningar. Vissa är mycket restriktiva och uppmanar till kontakt endast via digitala plattformar, för att inte äventyra placeringen. Andra gör bedömningen att de biologiska föräldrarna är kapabla till att förstå allvaret och agera i linje med Folkhälsomyndighetens rekommendationer, dvs att undvika resor och fysiska möten.
Många familjehem känner en stor oro för sig själva och sina familjer. Det är inte helt ovanligt med olika typer av riskgrupper bland familjehemmen. Sjukdomar som många gånger inte syns, men som har stor betydelse i rådande läge.Vissa familjehem undviker därför att träffa sin egen släkt, vilket gör det svårt för dem att förstå varför de uppmanas att medverka till umgängen med föräldrar som många gånger kommer från områden som är hårt drabbade av Corona. Umgängen är en viktig del av placeringen, ett sätt för barnet att bibehålla kontakten med sitt nätverk och ursprung, något som är avgörande för en framgångsrik placering. Men hur upprätthåller man denna kontakt utan att riskera ökad smittspridning?
Socialstyrelsen skriver på sin sida Kan socialtjänsten begränsa placerade barns umgänge med föräldrar, med hänsyn till risken för smittspridning? ”Det finns inga särskilda regler som begränsar umgänge med föräldrar eller vårdnadshavare med hänsyn till risk för smittspridning. Däremot kan socialtjänsten alltid informera om att det finns risker för smittspridning vid exempelvis resor. Socialtjänsten, föräldrarna och barnet kan tillsammans komma överens om hur man ska gå till väga för att upprätthålla den sociala kontakten på bästa sätt, tillexempel genom att ersätta fysiska möten med digitala lösningar. Oftast går det att komma fram till lösningar som passar bra för alla inblandade.”
Vi jobbar för ett smidigt samarbete, med förståelse för det faktum att dagens läge kräver att vi anpassar oss, att vi vidgar våra vyer för att hitta nya lösningar och tillvägagångssätt. Det kan handla om digitala lösningar, möten utomhus osv.
I sista stycket på sin hemsida skriver socialtjänsten:
”Om socialtjänsten anser att det är nödvändigt att begränsa ett barns umgänge med vårdnadshavare eller föräldrar som har reglerad umgängesrätt måste det först fattas ett beslut om umgängesbegränsning. Det får bara fattas om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vård enligt LVU. Det finns inga andra möjligheter för socialtjänsten att begränsa en vårdnadshavare från att umgås med sitt barn efter egna önskemål.”
Det är alltså möjlig, att med hänsyn till ändamålet med vården via LVU, fatta beslut om begränsning av umgänget. Ett sammanbrott grundat i en oro kring smitta orsakat av umgängen eller utifrån en riskbedömning kring konsekvenserna vid en smitta, skulle med andra ord vara möjligt utifrån ändamålet med vården.
Arbetsmiljölagen kräver av oss att vi ska ta oro på allvar. Och det gör vi. Vi har i uppgift att ta ställning till riskerna, utvärdera dem och bedöma konsekvenserna. Att upprätta handlingsplaner för att undvika/minska riskerna. I vissa fall kan vi inte göra som vi planerat, eftersom konsekvenserna vid en eventuell olycka, eller i detta fall smitta, blir för stora. Då får vi tänka om, tänka nytt.
Detta är en utmaning, vi saknar den medicinska kompetensen som hade behövts för att göra dessa bedömningar på bästa sätt. Men vi måste också betänka de konsekvenser som uppstår om vi inte utför de uppdrag som åligger oss. Vem ska utföra uppdraget med de risker som det innebär, om vi inte gör det? Hur drabbas de placerade unga och deras familjer då? Vi tar våra behandlingsfamiljers och alla familjehems oro och hälsa på största allvar och gör vårt yttersta för att lösa de utmaningar som vi står inför på allra bästa sätt.
Vi har ett bra samarbete med våra uppdragsgivare och de biologiska föräldrarna, som har stor förståelse för de svåra situationer som uppstår och de tuffa bedömningar som måste göras. Läget är tufft, men tillsammans står vi starka!
Fredrik Lindwall
VD Tjust Behandlingsfamiljer