Att ta emot en främmande människa i sitt hem är för de flesta långt ifrån en självklarhet. Att öppna sina dörrar för en vilsen själ kräver mod, tro och styrka, att våga kliva ut på den där vingliga bron mellan det kända och det okända. En bro kantad av tårar, skrik, ångest, rädsla och kanske sparkar och slag, en bro som sätter din kärlek, lyhördhet, uppfinningsrikedom och, inte minst, ditt tålamod på svåra prov.
Alla de som jobbar som behandlingsfamilj har ändå valt att göra just detta, valt att kliva ut på den där bron, stått där i kanten med skakande händer och vingliga ben och undrat vad som väntar på andra sidan och, inte minst, vad som väntar på vägen dit. Varför då, kan man fråga sig? Vari ligger belöningen? Varifrån får man energin att fortsätta trots att det ibland kan tyckas otacksamt och hopplöst?
En av anledningarna tror vi ligger i de där stunderna då solen bryter fram genom molnen och ljuset faller in över bron och reflekteras i ett leende, ett skratt, de där ögonblicken då man ser frukten av sitt arbete i ett barns ögon, de där ögonblicken då inget annat existerar än ett lyckligt, omfamnande nu. De gyllene ögonblicken.
Att uppmärksamma det positiva, att tillvarata guldkornen i behandlingsarbetet och dela med sig av sina ”gyllene ögonblick” tycker vi på Tjust Behandlingsfamiljer är en viktig del i utvecklingen av våra medarbetare. I våra fortbildningskurser inom vägledande samspel såväl som i den handledning våra behandlingsfamiljer erhåller försöker vi alltid ge utrymme för positiva berättelser från det vardagliga arbetet. Genom att låta medarbetarna, omsorgsgivarna, återberätta sina ”gyllene ögonblick” och få positiv feedback och bekräftelse stärks känslan av att vara betydelsefull för barnet och man får ett erkännande för sig själv och sin kompetens.
Att samla på ”gyllene ögonblick” och ta tillvara på dessa, ger kraft och energi att fortsätta ge omsorg och ihärdigt sträva mot slutet av den där vingliga bron, som arbetet som behandlingsfamilj ofta innebär.